När pokerfacet faller av..
För en vecka sen brast det för mig. Jag bröt ihop totalt och jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Det var den dagen mitt pokerface föll av och jag förstod att jag är inne i en depp period. Allt kom på en gång och det var så jävla skönt. Alla känslor jag försökt dölja så länge trilla av mig och jag accepterade. Att acceptera att man är deprimerad är inte lätt, att förstå att man är det är ännu svårare. HUR ska man veta?
Har sedan en tid efter Lo föddes dalat ner, tappat bort mig själv. VEM är jag? Jag känner inte igen mig, jag, DENISE är inte där. Det har blitt värre och värre för var dag som gått. Detta har vart och är fortfarande väldigt jobbigt. Att gå varje dag och behöva leva i en kropp man inte känner igen. Jag tror att det började med alla känslor om att inte räcka till för mina barn och sen har det bara byggs på. Sjukdomar, skuldkänslor, trötthet, ensamhet. Om inte innan..En tung graviditet där jag knappt kunde röra mig.
Alla måsten är som ett helt maratonlopp, har ingen ork eller lust till att göra någonting. Att plocka ut diskmaskinen känns just nu som ett helt arbetspass. Det tar mig säkert 1 timme att samla kraft till att göra det, för det måste göras och det vet jag. Det är så DJÄVULSKT jobbigt alltihop. Maten tvingar jag mig i för aptiten finns inte där. Känslan om att allt är hopplöst följer mig vart jag än går, vad jag än gör. Jag är så trött på att vakna och känna NEJ inte en ny dag med nya måsten. För det är precis så jag känner för allt. Alla vardagssysslor, allt med barnen och mig själv. Det enda jag vill göra ibland är att ligga där under täcket och bara vara. Jobbigast av allt är dom stunderna då det är jobbigt i vanliga fall. När barnen skriker i kapp, när allt går fel, när avlastningen inte finns. Stress, då allt kör ihop sig. Då är jag inte stor vill jag lova. Att aldrig få känna mig pigg tar kol på mig. I natt sov jag 11 timmar och var lika trött för det. Tänk er när ni känner att något är jobbigt, ta det gånger 100 så har ni det jag känner inför allt jag måste göra. Man känner sig helt jävla värdelös, som världens sämsta mamma och sambo trots att man inte borde känna så. Andra stunder kan jag sitta och skratta åt det, för skratta retande är det. Så innebängen irriterande. VARFÖR just JAG? "Här sitter jag och jag orkar inte ens tvätta..." "Nej nu går jag och tvättar"..1 timme senare har jag fortfarande inte tvättat. DET är skrattretande.
Förlåt men jag är så JÄVLA trött på detta. Jag är ju fullt medveten om allt. Jag vill bara ha tillbaka mig själv. Jag vill ha orken, kraften, glädjen, glöden. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag längtar efter att gå upp. Att jag ser fram emot vad dagen har att bjuda på. Jag vill bara vara den jag var för 3 månader sen.
Jag ska komma ur detta. Några få stunder per dag får jag känna på hur det kändes att vara mitt rätta jag. Då glädjen över livet tittar fram. Dom få stunderna ska bli hela tiden. Kanske inte idag, inte i morgon, inte nästa månad. Men någongång. Hoppet, viljan och kärleken finns. Nu väntar vi bara på bättre tider. Jag skulle aldrig låta detta gå ut över mina barn och det har det inte gjort heller. Jag orkar men det tar på mig jävligt hårt dom stunderna det kör i hop sig, då det krävs mer av mig. Något som inte finns. Men allt går, om man VILL. Jag vill, jag ska, jag KAN!
Det blev så mycket lättare när jag accepterade allt detta, då jag förstod vad allt berodde på. Att det inte var MIG det var fel på. Utan en jävla depression rent ut sagt. Jag mår redan MYCKET bättre och allt är inte alls lika tungt som det var för 2 veckor sen. Än har jag en långt kvar men har kommit en bra bit på vägen. Jag orkar med dagen själv. Imorgon ska jag till läkarn för att få provsvar på sköldkörteln, om det inte visar något så får vi gå vidare. Jag har fortfarande inte fått min depression på papper, har inte pratat med någon läkare eller så. Utan detta är något jag tänkt på själv och jag tror att jag har rätt. Annars är det illa, riktigt illa. Ifall jag mår såhär utan en orsak.
Min familj är fortfarande det finaste som finns, älskar dom så innerligt. Min fina Staffan och mina älskade barn! Även om det är tungt just nu så är det faktiskt dom som får mig att dra på smilbanden, att vilja orka och ger mig dom stunderna då jag ser mitt rätta jag. Utan dom är jag ingenting, absolut ingenting. Ska passa på att tacka alla nära och kära som ställt upp, ni är guld värda ♥ och tack alla ni! Älskar att komma in här och läsa allt fint ni skrivit. Kram till er alla där ute!
Tack och hej leverpastäj!
Vad stark och modig du är, så stor bit på vägen att kunna skriva om det. Samt skönt att du ska träffa läkare som ska kolla hur det ligger till.
Skönt att det börjar gå åt rätt håll, i alla fall en bit på väg då du känner dig mera "stark" nu än för 2 veckor sedan, det är ju ett steg åt rätt håll,
Styrkekraaamar
Skickar stora varma kramar fyllda med styrka och kärlek till dig ♥ Allt kommer att bli bra - du kommer att må bättre. Det viktigaste är att du tillåter sig själv att inte vara på topp, det finns ingen som alltid är det.
KRAM
Jag sänder dig en styrkekram! :)
kramar om hårt
Ibland kan det kännas skönt att veta att man inte är ensam om att må som man gör. När jag fick min dotter för 4 mån sen drabbades jag av en förlossningsdepression. Totalt från det blå då jag aldrig varit i närheten av en depression förut. Jag känner igen mig i det du skriver, när glöden försvinner och ALLT blir till världens största utmaning. Det finns hjälp att få och det är BRA att du tagit tag i det!! Ju snabbare hjälp desto snabbare frisk. Jag blev sjukskriven så att min sambo kunde ta ut pappa dagar för avlastning, kanske är det ett alternativ för er? Du är en kämpe och kommer fixa detta! Det är starkt av dig att vara öppen med hur du mår, bara det visar att du är världens bästa mamma!!
Jag tänker på dig och hoppas att du snart hittat tillbaka till dig själv igen! Massa kramar ♥
Det låter som att du redan har kommit en bra bit på vägen och jag önskar dig all lycka och allt välmående i världen. Hoppas att du snart är tillbaka som den energifyllda tjej som du verkar vara! Styrkekramar!
Jag tänker direkt förlossningsdepp? BVC här kan ge väldigt bra hjälp och är inte ute efter att förstöra.
Jag har själv tre barn och känner igenmig i det du skriver m att inte räcka till, kaos, skrik ect men gör så gott man kan och orkar just då. Nu ska vi bara överleva när vi har magsjuka hemma tex ;)
Vet precis hur du känner!! Känner så själv allt för ofta tyvär. Nu är inte jag ensam hemma för det mesta, tvärtom är E hemma nästan hela tiden. Men det är ändå jag som drar det tyngsta lasset och har allt om allt här hemma, att då se E jäsa på soffan utan att lyfta ett finger eller gnälla när man ber om det.. Ja då brister det! Sen har vi haft extrem otur med massa andra saker som gjort att min "depression" kommit (eller kommer och går snarare).
Nu har jag haft en jobbig uppväxt också vilket satt sina spår. Jag känner ofta att det skulle vara lättare att sluta leva! Man orkar inte hur mycket som hellst.. Men Junior får mig att gå vidare. Att orka!
Jag har perioder där jag gråter mig till sömns, eller gömmer mig på toa för att få gråta en skvätt för att det faktiskt känns lättare sen!
Det måste vara oerhört påfrestande att ha två barn och även om jag vill ha ett till skulle jag aldrig klara av det. Jag tror inte du är ensam 2-barns mamma att hamna i sån här situation (eller mamma öht)! Men jag är säker på att det kommer kännas bättre snart. Vi har alla våra dalar och jag tror tyvär det här hör till livet och är mycket vanligare än vi tror.
Håll ut. Det blir bättre!
Det är det som får mig att känna något lugn när jag tappar mitt "pokerface".
Jag skickar en styrkekram och håller tummarna för dig!
KRAM
Stor kram till dig vännen, bet hur jävligt allt kan vara och kännas:(
kramar
Skickar över massor av kramar, förstår att det känns tungt just nu, med 2 små barn och mycket ensam så hade jagdet också men det blir bättre vännen //Diana
Stackars dig Denise. Jag måddw otroligt dåligt de första månadernamed Boban. Visste inte riktigt varför eller lite visste ja då ungen skrek konstant sjukdomar plus att andreas pappa gick bort. Min känsla vr att jg var i vägen för alla och känfe mig orklös och sämst. Helt plötsligt igentligen utan att jag tänkte på det började jag må bättre.
Jg hoppas att du kommer å bra snart igen och får din tid att må dåligt. Ivland måste man få gråta och rensa ut alla känslorn period för att sedan bygga upp färska och positiva känslor. Så rensa ut dig nu och lägg bloggen åt sidan så duslipper känna extra måsten för man blor stressad av så lite när man är skör.
Kramkramkram
Skickar en styrkekram! Jag har också varit helt totalt jävla deppig i några perioder; särskilt när barnen var yngre. Jag har också brutit ihop totalt och varit så djupt i svackan att jag inte har vetat hur jag ska göra för att få ordning på saker igen.
Att få ihop en fungerande vardag är inte lätt - särskilt när man är trött och går med tunga känslor. Ett tips är att lägga alla måsten åt sidan för en en stund. Alla måsten! Disken klarar att stå på bänken lite till - det viktigaste mu är att ta hand om dig själv!!! Kram
jag vill bara ge dig en STOR KRAM! Gick oxå igenom en depression efter Lily, sista droppen för mig va när jag inte kunde hitta orken att kliva ur sängen på julafton och all min kraft gick på att inte grina hela dagen .....Och det där med tvätten och diskmaskinen låter väldigt bekant ;)
Jag tror nog det är vanligare än man tror, sen jag berättat för mina vänner och familj va det mer en hälften som sa att dom oxå kännt så-vilket jag aldrig hade trott=)
Du kommer klara det här galant och med en klakspark, du har din fina familj och mycket stöd som gör otroligt mycket, och att du själv inser att något inte stämmer kommer gör det mycket lättare att ta dig upp igen =) kram på dig!
Men Denise! Nu vill jag att du tar detta på rätt sätt samt att du får dig en tankeställare, kanske!
För dryga 2 år sen, när vi fått vår Anton så var jag på EXAKT samma ställe. Känner igen mig i det du skriver! Jag ville bara att dagen skulle ta slut så att jag kanske kunde få sova. Det togmig 6 månader innan jag gillade att vara mamma till Anton och det tog meicinering för att ta mig ur min förl. Dep.
Har du inte gått på ett efter snack/ mammasamtal på din bvc? det är där de ska se dessa tecken på att en mamma inte mår bra... Det gör ont i mig för JAG VET HUR ILLA MAN MÅR O KÄNNER SIG!
Jag tycker du ska nämna detta för din läkare när du träffar honom o disskutera ev medicin! Men detta är självklart något som ni ska komma överrens om då jag inte känner dig så pass väl men utifrån det jag läser så känns det så. Det tar någon vecka men sen mår man så pass mycket bättre att man orkar med dagen o efter en kort tid så är man tillbaka på banan. Jag åt detta knappa året då det rekommenderas att man ska göra det. Är inget att skämmas för då man kan helt enkelt inte Kan rå för det.
Tycker ändå att du är på god väg då du har uppmärkssammat det och förstår att du är deprimeerad MEN av erfaranhet så råder jag dig att söka hjälp och gå på samtal. Det krävs oftast inte så många för detta i sig kan känns som ytterligare en tung sak som man ska hinna med om dagen. Lite så känner jag när det är dags för mitt veckosamtal...
Jag finns här för dig om du vill utbyta tankar med en som har gått igenom det samt om du vill tala med något som egentligen inte känner dig ;)
Skickar en stor o styrkande kram till dig!
Vill oxå säga att du gör ett toppen jobb och glöm alla måste för det finns knappt några måsten i detta skedet. Tror säkert din S försår och kan ta ett lite extra lass under denna perioden...
Kram Sofie
Hoppas du finner orken och glädjen igen fina du, kram!
Jag kan inte annat säga än att jag vet exakt bad du känner. Jag fick äta antideppresiv när gossen var liten, insomningstabletter oc så. Ta mediciner om det behövs men låt dom inte neka dig samtal. Det är samtalen som stärker dig..önskar att jag också hade någon att prata med men vägen är lång att inse att man faktiskt fått depression, ångest, tvångstankar.
Finns här för dig om du vill prata.
Många kramar
Mem gumman. Jag är glad att delar med dig till oss, för det är inte lätt att låssas som att allt är bra här på bloggen när allt känns jobbigt. Jag känner igen mig lite i de du skriver. Och de tips jag vill ge dig är att våga ta hjälp. Börja med din familj (mamma, pappa, syskon mm) be om hjälp, om barnvakt, avlastning. Kanske att du ska vara helt själv en helg tillsammans med sambon och inte ha några måsten. Eller att du är helt själv och bara gör ingenting. Och om det inte blir bättre så sök kontakt med en läkare/psykolog. Det känns tungt att göra de men ack så skönt det är att få prata av sig med någon som inte vet vem man är. Någon utifrån. Jag hoppas verkligen att du ska få må bra snart igen. Tusen kramar!
Kära du... Du ska veta att du inte är ensam.
Klart du kommer ta dej ur det här. Låt det ta den tid det tar och ta emot hjälp som erbjuds.
Snart känns allt bättre ska du se.
Massa kramar & styrka till dej !
Usch sådär känner jag också många gånger! Man vill bara sova bort en hel dag eller bara gråta tills det tar stopp. Deprission måste vara det mest påfrestande som finns när man har småbarn man ska ta hand om samtidigt. Du verkar vara en stark person som klarar det, framför allt verkar du vara en underbar mamma som gör allt för dina barn! Hoppas du får nån hjälp eller nåt, kanske hjälps av att prata om det bara.
<3 kram
Bamse styrkekramar åt dig!!
Jag tycker att du är otroligt modig som vågar dela med dig. Jag tror att det hjälper väldigt många som är i samma sits för det är så tabu att prata om och skriva om dessa känslor, vilket jag inte alls förstår. Hoppas att du mår bättre snart!
Kramar från oss
Starkt av dig att dela med dig! Hoppas att du kan få lite extra krafter av oss som följer dig! Kämpa på du vackra mamma och dra dig inte för att ta till professionell hjälp så att du inte bär hela lastet själv!!! Du är grym och fixar detta! Heja heja!!!!
Hoppas du snart är tillbaka till ditt vanliga du igen.
Det kan va jobbigt och svårt att sätta ord på hur man mår, men ibland,kan det kännas skönt att få skriva av sig lite
Styrke kramar
Du är så stark Denise och du kommer klara av detta. Jag förstår att det inte är lätt, att man inte orkar alltid och med allt. Det är bra att du har öppnat dig och delat med dig av dina tankar och känslor för då är det lättare att förstå själv och bearbeta det. Önskar att jag kunde vara där och ge dig en stor kram!
:( stoooor kram!
men åh :( stackare , förstår att du har det jobbigt ! det kommer bli bättre :) Kramar till er <3
Tänker på dig! Aldrig kul sånt där, men det finns hjälp, bra hjälp att få och en dag är du "frisk" igen! Stooor Kram! <3
massa kramar!
Det finns inget jobbigare än att känna att man inte orkar med saker och ting. Att ha för många krav, att ha för många måsten eller att inte känna igen sig själv. Att få sitt första barn är en stor omtällning men att få sitt andra måste vara ännu större. Efter att ha följt dig ett bra tag så känns det som att du är en stark och positiv tjej med stor viljan och glädje. Du fixar detta tjejen!! Även om det är jobbigt nu så kommer det bli bättre. Prioritera enbart det som måste prioriteras. Jag håller mina tummar på att du mår bättre snart och jag vet att du fixar det! Stor styrkekram
Ta hand om dig. Kräv att få någon att prata med. Det finns jättefina människor inom vården som är till för att hjälpa till med ting som detta. Tycker det är fint att du väljer att skriva till oss. Det är inget ovanligt du är med om. Även om det oftast känns som att alla andra går runt i sin "lyckobubbla".
Styrkekramar Mikaela med Liam född 08 och Filippa BF juni 2012 i magen!
stoooora styrkekramar till dig!
vi är nog många som känner igen oss i det du skriver. jag skyller på höstdeppet(förlängt dårå) ;) snart är vårsolen här oftare! då får man lite solsken på perspektiven.Det går ju knappast att vara deppig när det är uuunderbart väder ute, jag har försökt.
Du är bara 23 år ung snyggve, din kropp kommer komma tillbaka! Det är lättare att bygga på lite slimmade muskler på en smal kropp än en degig. så på så sätt har du ju haft tur!
Kramar<3
Hej!
Trillade in på din blogg av en slump idag. Har läst den en del innan, men nu, NU läste jag din text, vartenda ord och mina tårar började rinna. TACK, tack för att du skrev detta. Kände igen mig i allt. Nu har jag visserligen inte fått barn än, men om en månad förväntas den lille titta ut. Och jag har aldrig känt mig såhär...slö och tråkig. Får dåligt samvete och tänker "ska min lille verkligen ha MIG som mamma?" Jag klarar ju inte av nånting. Bara att gå upp på morgonen är sååå jobbigt. För det är så många måsten som väntar på mig. Måsten ÖVERALLT. Bara att gå in i duschen känns hemskt jobbigt. Man kan ju tro att det beror på att jag är så stor och klumpig nu på slutet och att jag "borde" vara trött. Men nej, såhär har jag känt ett bra långt tag. Kanske hänger ihop med att jag fått 2 missfall innan denna graviditet, jag vet inte...Men jag vill iaf tacka dig för att du skrev detta inlägget och fick mig att inte känns mig så ensam och skamsen. Jag ska ju ha barn, ALLT ska ju vara underbaaaart? Eller? Så än en gång: tack för dina ord! <3 Hoppas du blir bättre och kan börja njuta igen!
Jag tycker du är modig och duktig som vågar öppna dig på detta sättet i din blogg! DU är en förebild för andra unga mammor, och genom detta inlägget inser vi att det ÄR okej att vara deppig/nedstämd!
Så en stor applåd till dig!
Själv har jag haft jättesvårt att erkänna att jag är bitter/ledsen över min förlossning, och detta har påverkat mitt liv. Men när jag börjar erkänna detta så har mitt liv blivit bättre/roligare.
Så jag håller tummarna för att du snart ska må bra igen!
Kram på dig!
Keep on going sis! Du grejar det, kärlek <3
Låter som du drabbats av baby blues... Hoppas att du kan få hjälp att komma över det och att du snart får vara ditt glada gamla vanliga jag igen :)
Vad jobbigt det låter vännen <3 Låter nästan som en förlossnings depression, eftersom det kom i samband med Lo? :( Vet att det är vanliga än man tror... Skönt att det iaf är bättre nu än för ett par veckor sedan... Snart är du nog på banan igen, nu går vi mot ljusare tider <3
STOR STYRKEKRAM <3
Det är så tråkigt att läsa hur du mår men samtidigt är det bra att du kunnat sätta fingret på vad det är. Då är allt så mycket lättare att lösa. Hoppas allt blir till det bästa för dig!
Kram
Denise, jag har varit precis i din situation! Jag blev också deprimerad efter andra barnet och jag vet hur jävligt det känns. Man har egentligen det perfekta livet, med man och två friska små barn som man älskar över allt annat! Men... de suger den lilla energi man har kvar, det spelar ingen roll hur mycket man sover man lever i ett töcken ändå. Det är bra att du sökt hjälp, du är på väg mot ett sundare jag. Jag har själv pratat med en psykolog i två olika omgångar och det hjälpe mig jättebra. Att få prata av sig, förstå att andra känner som jag, att det blir bättre och framför allt att det blir lättare för varje dag som går när man väl erkänt sin depression. Många kramar till dig! Du är stark som vågar erkänna för alla andra och för dig själv hur du mår!
Du har absolut kommit en bra bit på vägen bara genom att inse och acceptera hur du mår. Så fortsätt kämpa så som du gör så kommer du må bra igen!
Din blogg inspirerar!!
Stora kramar till dig, jag hoppas att du ser ljusningen snart! I efterhand har jag insett att jag nog också varit där, men inte så grovt.
Förresten, borde de inte gjort den undersökningen på BVC där de försöker fånga upp depressioner (iofs förlossnings men ändå)? Och även om det visar sig att det är sköldkörteln (som säkert bråkar med huvudet också) så tycker jag ändå att du ska se till att prata med någon.
Ta hand om dig tjejen!
Vad skönt för dig att få skriva av dig! Det brukar kännas bättre då. Jag brukar själv ha väldigt lätt för att få depressioner, helst under och efter graviditet. Det ända rådet jag har är ''STÅ UT''.. Det är förjävligt att må sådär och förmodligen kommer det ta ett tag innan det går över helt. Men det är bara en period, och om du försöker så gott du kan att hålla kvar vid det som är positivt i ditt liv så kommer du till slut må bättre. Det varar inte förevigt, trots att det ibland känns så.
Bara du har insett det har du kommit en bra bit på vägen!
Det kommer bli bättre Denise och känslan av att inte veta vem man själv är känner jag igen. Tror det lätt blir så när man har två små :/
Men vad jobbigt! Styrkekramar till hela familjen. Jag har varit deprimerad själv under en del av tonåren och även fått uppleva det på nära håll och det jag kan säga till dig är att det går över!! Och enligt min erfarenhet ändras ens prioriteringar och ens fokus ganska snabbt till det som är viktigast för en för man orkar helt enkelt inte ha koll på något annat. Du verkar ju redan ha gjort dina val där: Din familj och der är ju fantastiskt att du har dom!! Har man ett stabilt och öppet förhållande brukar man som par och familj gå segrande ur en sån här kamp..så troligtvis kommer kärleken mellan dig och din sambo ha växt och blivit än starkare efter. Och även du kommer att ha blivit starkare och en mer komplicerad men självsäker person. Lycka till och klart att du ska använda bloggen som ventil. Vi klarar det :) KRAM
Jag är med inne i en jobbig period, där mycket familjeproblem och vänskapsrelationer blandat med en kärlek som inte fungerar. Känner därför precis som du och har inte ork för någonting, är arg på mig själv för att jag flyr ifrån vardagens måsten och de konsekvenser det ger när jag har viljan och vet att jag kan.
Kram Sanna
Glömde säga att det är en jobbig tid för många, så du är inte ensam, men håll ut vännen, det blir bättre snart:)
Skriv en liten lista på alla saker du älskar i livet. Alla saker som får dig må bra och alla saker som får dig att tycka om dig själv. Att du är snygg, en bra fotograf, har en underbar familj, är duktig på att formulera dig, duktig på att laga mat & baka osv. Sen tar du fram den där listan när du känner dig som mest nere. Eller ha flera kopior, en vid sängen, en vid soffan & en i köket. Pepplistor är kanon och just i den där stunden när man tycker att allt är skit och det kan vara lite svårt att tänka på allt det där positiva i ens liv är dem helt enkelt bäst!
Allt kommer lösa sig ska du se! Kramar
När jag började läsa detta så tänkte jag snabbt "kanske sköldkörteln?" Och sen läste jag lite längre ner att du lämnat prover. Jag har själv hypotyreos (underproduktion) som upptäcktes under min 3:e graviditet. Jag var inte bara "graviditetsutmattad" utan totalt uttömd psykiskt och fysiskt. Jag trodde jag var djupt nere i en depression, jag orkade inte ta mig för något och allt, allt, allt kändes hopplöst. När jag sedan började medicinera så vände det ganska snabbt, jag hittade tillbaka till mig själv efter några månader. Nu mår jag bra igen och har mer ork än på länge.
Jag hoppas du får den hjälp du behöver, oavsett om det har med sköldkörteln att göra eller inte! Jag är väldigt dålig på att kommentera men läser ofta och du verkar vara en helskön och stark tjej med en underbar liten familj!! Modigt av dig att blotta dig här. Jag tror att man ibland kan behöva det och stödet utifrån kan vara väldigt stärkande!
Kramar!
Fina, fina du..
Jag blir så ledsen när jag läser det här för jag vet att det inte finns något jag kan göra och för att jag vet hur det känns att må som du gör just nu.
Jag har varit där tidigare i mitt liv och det är ett ställe dit jag aldrig mer vill komma. Du har dessutom två barn som är beroende av dig och usch, det måste kännas hopplöst. Men vet du, det ÄR det inte! Det KOMMER att vända och precis som du säger är det jättebra att bara acceptera att man mår piss. Det är liksom första steget.
Håll ut kära du och be om hjälp när du behöver den. Det blir bättre, det lovar jag dig <3
Bra att du har kunnat acceptera det, för då är du i rätt riktning. Tråkigt att läsa att du mår dåligt :/ Du verkar vara en himla fin tjej och en helt fantastisk mamma! Hoppas att du börjar må bättre snart :) Många kramar till dig!
Jag känner igen mig i det du skriver.
För 4,5 månad sen fick jag mitt andra barn och jag var förberedd på att det skulle bli tufft då det är 16 mån mellan dom. Efter ett par månader kom tröttheten, samvetet, stressen och allt ikapp mig. Jag brast, fick sova själv några nätter och jag sov i 12 timmar!
Jag känner precis som du skrev, jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen..
Jag har ingen lösning på problemet, tyckte bara det va så skönt att du skrev ärligt hur du känner och mår. Och att du har sökt hjälp är ju ett stort steg bara det.
Lycka till med allt
KÄRLEK!
Det kommer att ge sig. Jag lovar dig.
Var själv deprimerad i över 5 år, psykolog samtal och otaliga mediciner. Men skam den som ger sig. Det viktigaste är dock att komma ihåg att det bara är DU som kan förändra DIN situation. Och hur mycket alla andra tycker att du ska kämpa för både den ena och den andra så måste du hitta orken att vilja kämpa för dig själv. När du gör det, då kommer resten att lösa sig av bara farten. Tro mig.
Stor kram!
Det är okej att må dåligt ibland! Det blir nog bättre med våren, solen och ljusare tider! KRAM! <3
Så kan det vara ibland, men jag hoppas att det känns bättre snart ♥. Kanske kan våren och lite varmare väder vara en hjälp på vägen? kram till dig
Lilla vännen! ♥
Så skönt att skriva av sig! din blogg, du bestämmer helt vad du vill skriva då!
Önskar jag kunde göra något för att du skulle må lite bättre :(
Ta hand om dig vännen, rå om dig själv o låt det ta den tid det tar!!
MASSA styrka till dig!!!♥
puss&kram!
Finaste du! Kämpa på, det du känner är vanligare än man kan tro - du är INTE ensam. Men du är stark som accepterar det och erkänner det.
Det kommer bättre och lättare tider! Stor kram till dig
Så starkt att du skriver om detta. Ta hand om dig!
Vad starkt av dig att du vågar skriva det så här i bloggen. Men det är kanske ett sätt för dig att acceptera det du går igenom? Och självklart ett sätt för oss läsare att förstå dig.
Depression (eller förlossningsdepression?) är otroligt vanligt i Sverige idag och det drabbar framför allt kvinnor. Det finns mycket hjälp att få. Prata med din BVC-sköterska först och gå vidare sedan. Tänk inte att du ska fixa allt själv, för det är ju det som har gjort att du mår så här nu. TA HJÄLP. Gå och prata med en psykolog eller en terapeut. Ta hjälp med barnen så att du får lite andrum och får chans att hinna ikapp dig själv.
Nu när du har insett vad som är felet, fortsätt då inte att var DUKTIG utan ta dina problem på allvar, gör förändringar i din tillvaro och låt dig själv få chansen att återhämta dig!
Massor med kramar till dig!
Kramar till dig! <3
Jag har varit deprimerad stora delar av mitt liv, det är långt ifrån kul. När det till slut släpper och man kommer upp till ytan igen så är det så otroligt skönt. Det är som om man sovit och plötsligt är man vaken igen.
Nu vill jag absolut inte förminska hur du känner men jag vill råda dig till att kolla dina blodvärden, kolla D-vitamin och B12-vitamin nivåerna.
Min senaste depression berodde på vitamin B12-brist och efter 2 veckor med att ha ätit extra tillskott så var mitt liv tillbaka.
Lycka till! Kram
Låter som en förlossningdepp, de är inget roligt eller hur jag ska uttrycka mej. Jag vet hur de är jag äter anti depp med. å har gjort i flera år, jag va grymt deprimerad innan jag fick barn å försökte ta mitt liv flera ggr. Vart bättre när jag fick Y men när jag va gravid med Noel började ja må dåligt igen, å när jag hade fött han så kändes livet skit. Usch vet vad du går igenom, hoppas att de vänder å du mår bättre snart, kram i mängde å styrka styrka styrka sänder jag dej <3
Underbara du! Skriver till dig och bara till dig!
Även om allt känns skit har du ändå kommit ett STORT steg påvägen genom att erkänna att det är som det är. Jag har själv haft/har perioder när allt bara rasar, man vill bara ligga under täcket och gråta, gå ut med hundarna och ge dom mat är ett projekt utan dess like! Städning, matlagning och handling ska vi inte tala om! Det är ett helvete rent ut sagt! Men man klarar det tillslut! Det blir bättre! Man får försöka att fokusera extra på de bra sakerna som inte är måsten utan glädjestunder. Skriv ut bilderna från de tillfällena, skriv en lite komihåg till dig själv om just den stunden. Även om du har bloggen att se tilbaka på är det ändå lättare att ta till sig något du fysiskt kan ta på. Samla allting i en liten låda eller bok och ta fram vid behov! Det låter så fånigt men det hjälper!
Försök, å då menar jag INTE att det är lätt, men försök att se alla så kallade "måsten" som något "Det vore extra bra om.." Det är tufft att hinna med allting, försök att planera in dina "det vore extra bra om...", man kanske kan lägga in tvättdagar som alltid är tvättdagar, dagar du alltid handlar på. Om såna tråkiga saker går mer på rutin och mindre på nu borde jag kanske gjort det för längesen kan det också kännas lättare!
Men som sagt det viktigaste är att ta vara på det BRA! Dina underbara barn! Din underbara Staffan! Det fina ni har tillsammans! Planera in fler ta tillvara på stunder! När du njuter av bakning, njuter av egentid, njuter med familjen! Låter tråkigt med planering hit och planering dit men det funkar för mig, oftast, inte alltid....Men oftast!
Fina du, jag lider med dig över att du ska behöva må dåligt. Det är ingen människa värd. Hoppas verkligen att du blir bättre snart, och att läkaren ser det du ser. I så fall kan du kanske få hjälp med en sjukskrivning där du kan rå om dig själv lite, och hitta tillbaka till ditt gamla jag. Kanske gå och prata med någon?! Jag hoppas som sagt att du får må bättre snart. Tur att du har din fina familj som stöd! Ta hand om dig. Kram
<3
Älskar det här inlägget , ärlighet, och öppenhet. Du är dig själv och skriver öppet om hur du mår! Sånt får mig verkligen att förstå att jag inte är ensam om att må dåligt. Jag vet precis hur du har det och känner dig, skönt att det börjar släppa. För mig har det hållt i ett par år nu. Och man blir verkligen helt sjukt utmattad av det.
Men jag är så otroligt glad att jag får ta del och läsa det här, det peppar mig något otroligt och får mig känna att jag med kanske kommer må bättre snart!
Hoppas det går bra hos läkaren, alla mina tankar är hos dig vännen!
Stor kram till dig!
Det var riktigt läskigt för mig att läsa ditt inlägg. Det skulle kunna vara jag som skrivit det. Exakt på orden. Jag har mått precis likadant sedan Noora föddes (10 månaders sedan nu) Hon var ungefär lika gammal som Lo är nu när jag också insåg detta. Dom i min närhet påstod det också, att jag led av en depression. Men jag har fortfarande inte hittat någon utväg. Jag menar jag mår mycket MYCKET bättre idag men vad kan man göra åt saken? Vi har inte lyxen att byta, att min sambo går hemma och jag får komma ut och jobba. Vi är typ lika unga som ni och det finns ingen möjlighet. Att ha ångest när man går och lägger sig för man vet att det är samma visa imorgon. samma ångest samma stress. Här sitter jag några månader senare och mår fortfarande dåligt innerst inne. bättre men dåligt. Men jag ser absolut ingen utväg. Tack för en underbar blogg! Har följt dig sedan du väntade Wilgot och jag Aaron. Pepp på dig! Du är grym!
Det du skriver känner jag igen mig i så väl. Det är som taget ur mitt liv. Den dagen jag tog mod till mig att ringa läkaren var första steget mot ett friskt liv. Jag äter ju citalopram och har gjort det någon månad nu, det går knappt att beskriva hur skönt det är att orka ta sig an den där diskmaskinen och att vara pigg när man vaknar på morgonen. Du är stark som skriver om detta. Gå in på den här sidan om du vill läsa fler historier, http://www.hjarnkoll.se/. Sjukt bra sida som fler borde hitta till, jag surfade in där första gången igår och igenkänningsgsfaktorn är hög. Stor kram till dig!
Hej!
Är en ganska ny läsare, fann dig via vi föräldrar. Gillade din fina blogg direkt!
Kan verkligen förstå, hur du känner. Jag har 4 barn, får aldrig sova en hel natt, sjukdomarna följer varann ( just nu har min 2,5 åring öroninflammation, tredje penicillinkuren på 2 månader) . Vi bor i villa, vi har en drös med husdjur (2 marsvin, 2 kaniner, 1 hund). Tiden räcker aldrig till.
Jag känner ibland att, vad har jag gjort?? Satt 4 barn till världen och sen hinner jag inte med dem, o defintivt inte mig själv? Kommer mig inte heller för att ta tag i saker, man gör det där man absolut måste men det där "lilla extra" jo pyttsan, orkar inte..
Men jag vet..att det blir bättre. Jag vet att mina barn har det bra och inte upplever det som jag gör. Dygnet har inte mer än 24 timmar och en del av dem måste man ju faktiskt sova på ;)
Nu kommer våren, sjukdomarna försvinner förhoppningsvis, barnen kommer sova bättre - ja jag intalar mig om att allt blir enklare! För så blev det förra våren ;)
Försöker komma iväg att träna 2 gånger i veckan, bara för att hitta mig själv igen. Mycket av min ork går åt att tycka att jag inte duger då jag vill gå ner 10 kilo i vikt... dumma , jobbiga tankar som stjäl energi från roligare saker!
Hepp! Nä nu tar vi tag i livet. En dag i taget. Njuter av de fina tillfällena , och betar av de tråkiga. Och finner oss själva igen. Och är lyckliga i faktumet över vilket otroligt bra liv vi har , egentligen!
Kram till dig!
Stor kram, vad fint att du öppnar dig! Har tyvärr inga kloka råd att komma med, mer än att jag VET att du kommer bli du igen, har känt likadant själv, och med tiden liksom kom Carolina ifatt =)
Kram igen!
Men hjärtat då <3
Åh, känner igen det! Jag har också haft så för några år sedan. Tungt som fan när man inte "får" bli dålig eftersom att man har barn att ta hand om. Men man tar sig upp med rätt hjälp & att faktiskt acceptera att man är deprimerad.
Stor kram!
så jobbigt tänker på dig ! Det är inte så man tänker sig de ska bli men de viktigaste är at tänka framåt som du gör att de ska bli bättre ! De blir en stor omsällnning med 2 barn tror de gör ganska mycket jag har också haft de rätt jobbigt speciellt vissa dagar och de är verkligen inte kul! Hoppas du mår bättre snart var inte rädd att prata med någon proffersonel det kan hjälpa mycket att bara prata <3
jag vet precis och exakt hur du känner dig, det var inte längesen jag var där själv och är inte hundra procent tillbaka än, men på god väg. det gäller bara att komma ihåg att det blir bättre, för det blir det. även om det är tugnt och jobbigt just nu får man försöka fokusera på det positiva, bara för att orka med. Jag lider med dig, men jag vet att du tar dig igenom det här och snart är du tillbaka! Mitt tips till dig är att försöka få lite tid för dig själv, då du kan vara bara DU. Träffa kompisar utan att barnen är med och glöm alla måsten för en stund. Massa kramar!
Jag skickar stora och långa styrkekramar till dig! Fy bubblan att må som du gör. Det är viktigt att acceptera att man faktiskt mår dåligt, att man är deprimerad. Och att man får gråta. Tårar kan vara en sådan befrielse. Du är ingen dålig mamma. Du gör dina 2 barn glada, trygga och älskade, vad mer behöver de?
Jag hoppas innerligt att det vänder för dig, att du blir piggare, får tillbaka din ork och att du hittar och får tillbaks gamla Denise!
sänder några styrke kramar till dig och hoppas det känns bättre snart <3
Modigt ändå att du skriver så pass öppet om det i en sån stor blogg som du har. Hoppas att det kommer en dag då du verkligen känner att detta är jag igen, och att det kommer bli bra. Depressioner är inte ovanligt när man fött barn heller men det stora är att erkänna det för sig själv och få det att gå åt rätt håll efter det. Hoppas verklingen för dig att det gör det =) kram
Stackars! Det ÄR supertufft att vara mamma till två, hur fina och gulliga de än är. Du ser inte bara till ett utan till två barns bästa hela tiden. Omtanken om sig själv försvinner. Och har man dessutom tjall med hormoner el liknande så är det jättejobbigt.
Det kommer gå över, du kommer orka. Men tills dess, ta hand om dig och din kropp. Be om mer avlastning och hjälp. Stor kram till dig! ❤
Känner igen det där! Kommer ihåg när jag bröt ihop totalt för ett tag sen, det tog sin tid men jag kom upp på fötter igen! Du är absolut inte ensam och du kommer bli dig själv igen! Var bara stark och håll ut, allting kommer ordna sig ska du se! Åh, önskar att jag kunde ge dig en kram nu för jag vet vad du går igenom! kramis
vilket starkt inlägg! har läst din blogg ett tag men inte kommenterat. jag kan säga att jag känner igen mig, det gick aldrig lika långt, men förstår dig så. nu mår jag också bättre och sysslar med det jag älskar, att sy barnkläder på beställlning. älskar det! vill du så får du gärna gå in och kolla, bloggen eller på www.facebook.com/elisedesign
Lycka till och styrkekram. /Elise
Men usch, vad ledsen jag blir för din skull!
Jag kan på ett sätt känna igen mig i bitarna där man inte räcker till, och när det ibland kan bli ett totalt kaos när man ska iväg ex på morgonen.
Men man reder ut det, men att då må skit dåligt och känna att man inte orkar måste vara hemskt.
Riktigta styrekramar till dig!!! Du tillsammans med din familj kommer klara er igenom detta!! Så länge ni har varandra, och ställer upp och pratar öppet om det, så lovar jag dig att du kommer vara ditt rätta jag igen.
(Hoppas du inte känner att bloggen kan bli en press? Med så många läsare kanske man känner att det blir ett måste att skriva flera ggr om dagen, och om du då känner att du knappt hinner med ditt liv, så kanske bloggen blir ett stressmoment?
Hoppas inte det.! älskar din blogg.
'Du verkar vara en jätte härlig tjej..
Kramar!
En stoor kram till dig Denise!
Hej!
Jag känner så väl igen det du skriver. Inte för mig personligen, men för min sambo. Men för honom tog det nästan ett år att ta sig till doktorn. Det är jobbigt att gå bredvid och inte kunna göra nåt för den man älskar mest. Bra att du tagit tag i det! Min sambo fick recept på sertralin. Han blev bara sämre i början. Det är vanligt men det ska vända efter några veckor. Inte för oss.... Sambon ville inte gå till doktorn igen. Tillslut ringde han och fick dosen höjd. Då först vände det. Jag har fått tillbaka honom igen. Helt fantastiskt. Det är två olika personer jag levt med på sistone. Depression är VÄLDIGT vanligt. Har jobbat på apotek och var och varannan människa går på antidepressiva. Håll ut, det vänder!!!
Stor kram
Starkt gjort av dig att berätta detta i bloggen. Och jag lovar dig att du inte är ensam om att känna som du gör. Att vara deprimerad är nog vanligare än man tror.
För ganska precis ett år sedan var jag själv med om något liknande. Jag trivdes inte alls med mitt liv, gick en utbildning jag inte visste om jag ville gå egentligen och hade helt tappat bort mig själv. Samtidigt hände en väldig tråkig och jobbig grej med en av mina bröder. En dag i skolan sa det bara stop. Bröt ihop totalt och fick åka till sjukhuset. Fick en panikångest-attack av något slag. Det blev för mycket helt enkelt.
Jag själv är väldigt dålig på att säga till när jag mår dåligt. Att berätta det för andra så att de vet och kan hjälpa mig. Istället håller jag det inom mig själv. Men efter det som hände förra året har jag lärt mig att man måste säga till. Som du gör nu.
Jag fick komma till en KBT-terapeut och prata och det hjälpte verkligen mig. Jag kom fram till vad jag ville och nu ett år senare så lever jag precis det liv jag vill leva. Jag slutade utbildningen. Har fått barn och ser nu ljust på framtiden trots att jag inte vet vad jag ska göra efter mammaledigheten. Funderar på att söka någon annan utbildning som förmodligen passar mig bättre.
Jag hoppas att det ordnar sig för dig och att du får må bra igen! Gör saker som får dig att må bra. Sen är det bra att du ser framåt. Även om du mår dåligt nu så är det okej, man får må dåligt. Men man ska alltid ha ett mål om att det en dag ska bli bra igen, så att man har något att se fram emot.
Kramar!
<3
Stor kram till dig!!
Hamnade i samma situation själv och det suger verkligen. Att man vara ser det negativa och har noll ork. Känner sig så värdelös. Min hjälp blev mödravårdens psykolog. Rekommenderas varmt. Men som du säger, att bara erkänna för sig själv att man är deprimerad gör att man mår så mycket bättre :)
Klart att du är deprimerad och överarbetad på många olika sätt, privat, känslomässigt, och allt möjligt.. det har jag tänkt länge, men det är så svårt när man inte känner varandra "på riktigt" utan bara skriver i varandras kommentarsfält och på mailen då & då.. Det har känts länge, som att din kropp försöker berätta något för dig.. att den inte tar åt sig näring, att du inte har aptit, att du gör allt i hela er livsvärld själv mestadels av veckorna och för det mesta håller god min... Det spricker ju tillslut. Vem som helst skulle bli knaisgt övertrött och desto mer!! Jag själv gick till Familjeenheten eller vad det hette ett tag efter lillan fötts, just för att jag kände en depression och en total ostruktur var på ingående.. å då hade vi bara ETT barn.. men det var mkt känslor, en jobbig graviditet och mkt sjukskrivningar under den bakom mig också.. Hujedamej... Skit i å vara stark, berätta för Wilgot att mamma är trött - att mamma är ledsen - vad mamma behöver - och vad han kan göra. Han kommer förstå mer än du tror, om du inte redan berättat... Stor stor kram till dej!! Känn allt du känner - det är enda sättet att komma vidare. Skriv dagbok - prata med någon - eller någon annan metod du tror skulle hjälpa dig.
Jag har inga tips att ge eftersom jag inte varit så långt ner som du uppenbarligen är!!
Men det jag kan göra är att skicka dig tankar och styrkekramar och säga att jag är övertygad om att du kommer att klara av att "komma tillbaka"!
Kram kram!!!
Skickar en kram och hoppas vägen tillbaka inte blir så lång!
Fina du, kämpa på! Det blir bättre. Låt det ta den tid det behöver. Glöm aldrig att du är fantastisk och du är värd att må bra och bara vara Denise. Det är starkt gjort att erkänna detta och tror verkligen att det är vanligare än man tror med depressioner.
Massor med styrke-kramar!:)
Fan nu sitter jag och lipar! Kunde varit mina ord det där!
Gick helt ner mig jag mer och gör än idag.
Försökte få sambon att förstå att det är verkligen itne så lätt att bara ta tvätten och att städa! Det är ett jäkla maraton och inget man alltid orkar varje dag. Vissa dagar vill man bara glömma och låtsas som att dom inte finns!
Livet ÄR inte lätt! Ta hand om dina guld hjärtan och ta vara på det fina du har i din fina familj!
tycker att du är så himla stark denise, keep up the good work! kramar i määängder <3
Post-partumdepressioner (alltå depression efter barnafödsel) är MYCKET vanligare än många tror. Jag är läkarstudent och har just följt en psykiatriker som gjorde sin disputation på post-partumdepressioner, så jag kan garantera dig att det inte är något konstigt eller ovanligt alls.
I nästan alla fall går det tillochmed så långt att mamman gärna kastar ut ett barn genom fönstret (men såklart i 99.99% av fallen inte kommer till handling).
Vad jag vill säga med det är att det är bra att du accepterat att du känner så, för det BORDE du verkligen göra. Det är inget konstigt, fel, märkligt eller ovanligt, och du är inte en "dålig mamma" eller liknande för att du inte sprudlar av glädje just nu. (Jag vet iof inte om du känner dig som en dålig mamma, jag bara gissade av den lilla erfarenhet jag har hittills.)
Jag hoppas du får komma iväg och prata med någon, för jag tror att det är det bästa för dig. Gärna ha med dig mannen också, för jag kan tänka mig att det är förvirrande för honom också. Men han har inte alla hormoner som du har heller :-) Men jag kan såklart inte veta; jag är som sagt bara en läkarstudent och jag har bara läst vad du skrivit på en blogg - det är bara ett tips från mig.
Jag hoppas iallafall det löser sig på allra bästa sätt!
Du har inte funderat på om bloggen är problemet?
Du har gått från tresiffrigt till fyrsiffrigt med besökare.
Du bloggar OTROLIGT mycket. "Minst 3-5 inlägg" per dag som du tipsade i ett inlägg.
Gör det dig lycklig eller är det i själva verket det som kanske fått dig att dala?
Jag känner själv hur mycket bättre jag mår när jag släpper bloggen, och jag lägger ju inte i närheten av så mycket tid på den som du gör.
Jag vet inte hur många timmar om dagen du lägger på bloggen, men jag gissar att det är ganska många:
-Något att göra som kommer se kul ut i bloggen.
-Ta foton till bloggen.
-Redigera foton.
-Blogga fotona.
-Läsa kommenterar/svara på kommentarer.
Jag hoppas att du hittar tillbaka till dig själv snart. Jag är själv höstdeppig och vet hur det känns.
Kramar från en husvagn någonstans i USA.
Stoooora styrkekramar till dig!!
Hoppas du kämpar dig upp igen.
Och ingen kan vara perfekt.
Du måste också kunna ha dina deppdagar. det har vi alla.
Kramar
Massa kramar till dig Denise! Jag tycker du är så stark som kämpar på och klarar vardagen! Jag hoppas allt blir bättre för dig och att du får lov att bara vara människa då och då också, inte bara mamma! Önskar dig allt gott min vän!
Masssor av kramar till dej, hoppas allt blir bättre snart <3
vilket öppet inlägg, så modigt av dig! skickar stora styrkekramar till dig ♥ Det kommer bli bättre, och med din inställning och din fina familj som motivation så kommer det säkert gå snabbare än för dom flesta, du verkar så stark!
Vill skriva ett tips också, och nu är inte jag alls för att mediciner av olika slag egentligen, men den här är en naturmedicin så därför tycker jag det känns lite bättre. Det finns naturläkemedel som innehåller jättenattljusolja, oftast i form av kapslar som man sväljer hela, men även i flytande form. Jag har ätit dom mot pms men dom funkar även om det inte beror på pms att man mår dåligt. Jag mådde så himla mycket bättre av dom och det bästa är att dom verkar typ direkt så man behöver inte äta dom hela tiden utan man kan ta 1 kapsel när man känner att man behöver det. Dom finns från olika märken på alla hälsokoster tror jag... Testa om du vill, känns det inte som nåt för dig så hoppa över :) KRAM igen ♥
Kram på dig! Har du pratat om detta med er bvc-sköterska? De är bra på att lyssna och hjälpa. Jag själv hamnade i en depression (eller är fortfarande) när jag fick andra barnet. Jag fick med hjälp av bvc kontakt med en psykolog vilket har hjälpt mig jätte mycket. Att bara få sitta ner och prata av sig om det som känns jobbigt och att någon hjälper än att sätta ord på vad det faktiskt är man känner. Första gången tyckte jag att det var fruktansvärt jobbigt att gå dit och "blotta mig" men efteråt kändes det jätte skönt.
Usch, det är så himla jobbigt. Och det är riktigt jobbigt att jag känner igen mig i så mycket. Det har dock inte gått lika långt som i ditt fall. Men det är så sjukt jobbigt att ha två små och det är få som förstår hur jobbigt det faktiskt är. Jag har gråtstund minst varannan dag och tycker jag är värdelös på allt. Jag glömmer allt hela tiden, jag låser inte ugnen, jag glömmer att köpa juice och yoghurt (som Conrad äter varje dag), jag glömmer att tappa ur badet så Conrad kan gå in och drunkna, jag är så sjukt förvirrad och känner mig SÄMST väldigt ofta. Jag hoppas man kommer ur det. I ditt fall har det ju gått längre så jag tycker du ska försöka prata med dom på BVC om du kan få hjälpa på något sätt, gå och prata med någon och få egen tid med dina tankar eller kanske mediciner. KRAM PÅ DEJ!
Fy vad jobbigt att må så där. Jag känner verkligen igen mig för jag mådde likadant när Alex föddes (barn nr 2). Allt kändes hopplöst men det blev bättre. Skickar en stor cyberkram!
Stackare! Men du klarar det här! Och hoppas verkligen du mår bättre snart! ♥♥
DU är fantastisk tjejen!På riktigt!
skönt o höra att du mår bättre,men jag hoppas du kommer att må som en prinsessa redan imorgon! ; ) Massa styrkekramar
Jag brukar tänka att lycklig är man när man känner att så som läget är det är då man är nöjd. Mna behöver itne vara på topp hela tiden eller vara helt sprudlande glad men man har ändå det där välbefinnandet hos sig.
Med depression är det tvärtom. När det kommer luckor i vardagen när man har tid att känna efter och man känner som du beskriver det, och det dessutom pågått en tid och inte bara är tillfälligt, då är det depression. sen behöver man kanske inte alltid knapra tabletter för det, men allas upplevelser av olycka är ju inte jämförbara heller. jag har känt så hela hösten, att så fort jag inte varit direkt sysselsatt så har jag bara velat gråta. Det har börjat bli något bättre, men det krävs verkligen en del från en själv för att ta sig framåt:/
Kram!
STOR KRAM! <3
♥ Väldigt många innan mig har redan skrivit det jag vill skriva! Jag skickar massor av styrkekramar och hoppas att du snart mår bättre. Känner inte igen din situation och jag känner dig inte men ändå så vet jag att du är stark, du har en fin familj och en underbar sambo så du kommer klara detta :)
Kram kram fina du!
Jag vet precis hur det känns. Hoppas verkligen att du finner styrkan i dig . Det är inte lätt att ta sig ur en deppression själv , ibland behöver man hjälp och det är absolut inget att skämmas över.
Sänder en massa styrkekramar till dig !
Jag vet precis hur du känner dig , jag är själv deprimerad.
men jag vet det blir bättre, låt tiden ta tills det blir bättre.
det är okej att må dåligt , men bara att du tar dig upp varje gång du mår dåligt.
Du ska se att de blir bättre :)
Jag följer din blogg, och jag vet att du är en helt underbar människa . Hoppas du mår mycket mycket bättre snart.
ger dig massa styrke kramar .
