Såhär ser min kvällsmage ut idag, inte alls lika svullen som den brukar.
Jag känner mig trots det som en flodko som är gravid i v30 och inte 16.

Idag är det dax för andra BM besöket. Fick en tidig inskrivning i v7 pga att jag hade så himla ont, hon ville kolla med ett vul så allt var okej. Vilket det givetvis var. Har vart på ett till vul efter det, i v12. Men nu ska jag på ett vanligt besök och jag har längtat. Har så mycket att ta upp då jag inte är på topp någonstans. Känns som det ena avlöser de andra. Det jobbigaste är mitt matintag. Det är som en jäkla ätstörning som bara växer sig större. Det är så sjukt jäkla jobbigt och man mår ju dåligt för man vet hur viktigt det är att äta. Äta gör jag, men varje måltid är en kamp mellan mig och den icke så välsmakande maten. Ryggen måste jag ta upp också, det är inte okej att vara strandsatt efter en dag på jobbet. Ådrebrock har jag fått som pricket över i:et. Mitt yrsel är också ett problem, jobbigt som allt annat. Denna graviditet är inte en dans på röda rosor om man säger så. Men än är inte hoppet borta. Jag längtar efter dagen då matsuget återkommer och dagen då jag får äta en hel måltid utan illamående och äckelkänsla.

Den dagen, den kommer. Den dagen, den lyckan!

Skit i detta för idag ska jag höra miniskrutts hjärta för första gången ♥

Fick en fråga om miniskrutt var planerad och det är säkert fler där ute (?) som undrar så jag tänkte dra vår lilla historia. Vi tar det från början...

I början av året fick vi reda på att vårt jobb skulle stänga vilket i sin tur betydde att vi skulle bli utan jobb i midsommar. Men det fanns något som kunde rädda oss och det var Willys. Om Willys ville köpa upp oss så skulle vi alla med fast anställning automatiskt få jobba kvar då Willys precis som hemköp ägs av Axfood. Vi visste inte hur det skulle bli så framtiden var ovis. Dagarna tickade på och någon/några månader gick.

En kväll när Wilgots mamma & pappa låg och myste så frågade pappan om vi skulle försöka, att höra något sådant värmde i hela mitt hjärta ♥ Fan vad jag älskar min fina Staffan, nåväl.. Direkt efter vuxengörat så slog tanken mig.. Nej nej nej! Inte nu, fan inte nu. Det finns ingen på denna jord som skulle vilja anställa en gravid blivande 2barns mamma. Vi började tänka på hur länge vi skulle behöva leva på 1 lön, om staffan fick nytt jobb dvs. 6 månader var tiden och det skulle aldrig gå. Så vi beslöt oss för att återigen vänta. Allt behövde lösa sig först.

Några dagar senare så blev mina bröst oerhört ömma, jag tappade även aptiten, precis som när jag väntade Wilgot. Jag är gravid!!!!, var det första jag tänkte. Jag väntade några dagar och köpte sedan ett test. Spände och nervös satt jag där. Negativt. Brösten blev mer och mer ömma för varje och jag kände mig verkligen gravid. Väntade 1 vecka till (då hade det gått 2 veckor) och återigen blev det negativt. Jaha, jag är skengravid och alla i min omgivning skrattade åt mig. Detta var en sjuk känsla vill jag säga. Att vara 100% säker och sedan visar de det motsatta. Detta fortsatte i allafall ett par dar till och 4 dagar efter beräknad mens så tog jag ett till. Det visade nu att jag var gravid. Den 8de april kom plusset. Jag blev så otroligt glad men detta vände snabbt till ångest. Hur skulle detta gå? Skulle vi klara oss? Pratade med Staffan och efter att han lovat att vi klarar oss och att han alltid kommer finnas där för oss så kunde jag återigen känna den där otroliga lyckan. Vi skulle bli 2barns föräldrar. Det kunde inte bli mer rätt. Jag tog ett till efter detta, ett digitalt. Det visade att jag vart gravid längre än 5 veckor så det där med "skengravid" passade precis in. Jag var inte dum i hela huvudet, pjuuh.

Den enda gången vi försökte blev miniskrutt till. ♥

Förra veckan fick vi reda på att Willys köpt upp hemköp så våra jobb är räddade. Jag blev så otroligt lättad och alla pusselbitar föll på plats. Nu kan jag äntligen pusta ut och slippa ångesten över framtiden. Nu är det bara jag, Staffan, Wilgot och miniskrutt.

En planerad bebis är precis vad miniskrutt är ♥
Lyckan är stor, enormt stor.