Förlossningsberättelse - När lilla Lo kom till världen.
Min förlossning med Lo är en endaste stor chock. Bearbetar den fortfarande och har än svårt att förstå allt som hänt. Jag är så SJUKT stolt över mig själv, att jag var så stark trodde jag aldrig. Jag är glad att allt slutade bra till slut, lilla Lo var mer än välmående och det är huvudsaken. Har ni några frågor så fråga på. Läs och försök njut.
01:00 Sammandragningarna börjar stråla ut mot sidorna. Ligger i sängen och försöker sova.
02:00 Lägger mig i soffan istället och kollar till klockan varje gång en sammandragning kommer. Lyckas slumra till några gånger men vaknar till utav sammandragningarna. 10 minuter mellan dom flesta. Efter 1 timme ger jag upp och sätter mig vid datorn istället. Nu börjar det känns i ryggen och inte bara i sidorna.
03:33 Postar ett inlägg om läget. Än har jag inte fått känslan om att det är på G. Sammandragningarna är "onda" men inte "värk onda" men nu sitter dom i ryggen. Kollar i denna veva hur sammandragningarna kommer, det gör jag med en värktimer på internet. Väldigt oregelbundet, allt från var 5de minut till var 8de.
04:00 Reser mig upp och går ut i köket för att ta fram bröd ur frysen, jag är hungrig. Går och kissar i vanlig ordning. När jag sedan står och kollar mig i spegeln så känner jag ett svagt plopp och jag blir alldeles blöt. Vattnet går någon minut efter 04.
Helt skakis så väcker jag Staffan och talar om att vattnet gått. Ber honom ta fram numret till förlossningen. Står och försöker organisera vad som behövs göras nu. Det enda jag har i huvudet är min barnmorskas ord "Går vattnet så kommer barnet att komma" men försöker lugna mig själv med att jag inte har några värkar än.
04:07 ringer jag mamma och ber henne komma hit då vattnet har gått och vi planerar att åka in.
04:11 ringer jag förlossningen. Jag talar om att vattnet gått men att jag inte har några starka värkar. Berättar att jag haft sammandragningar som gjort lite små ont under natten, kommit var 10de minut, ibland mer, ibland mindre. Vi pratar om att det gick snabbt förra gången. Hon frågar om vi vill komma in nu eller vänta på värkarna. Vi vill in nu talar jag om. Vi packar iordning det sista. Jag känner hur tätare sammandragningarna kommer och hur trycket nedtill ökar. Börjar känna mig stressad och ber Staffan ringa taxi trots att mamma inte kommit än.
I denna veva ökar allt enormt. Från ingenting till allt på en gång, står nu med krystvärkar i hallen.
Paniken tar över, jag är stressad och väldigt orolig. Jag vet att nu behövs mental stryka.
Mamma ringer och talar om att hon står utanför porten. Taxin ringer och säger att han är framme. Vi tar med allt vi packat och går ut. I hissen säger jag "Detta kommer sluta illa, för nu kommer hon". Jag kniper allt vad jag har, på något vänster så lyckas jag ta mig till taxin och klä in sätet i påsar och handdukar.
04:32
Vi sitter nu i taxin och krystvärkarna tar över min kropp. Detta går inte tänker jag. Sitter helt blixtstilla och kniper allt vad jag har. Jag klarar inte av mer, jag måste krysta. Vi ringer 112 och pratar med dom. Att möta en ambulans tar längre tid än att åka med taxi in. Taxin ökar farten på order och kör nu mot rött. 112 är kvar i telefon och dom har kontakt med förlossningen. Taxichauffören frågar hela tiden hur det går för mig, han är
väldigt rädd om sina säten haha. Han säger åt mig att "Du klarar detta, vi ska klara detta" "Nu är vi nära, kom igen du är stark". Han får mig faktiskt att skratta lite smått trots allt. Jag försöker hela tiden att andas och behöver verkligen gå in i mig själv. Lo är verkligen på väg ut. Jag är nu väldigt rädd. Jag tänker hela tiden att jag ska klara detta, jag är stark nog. För varje värk ökar trycket, mer vatten kommer ut och paniken tar över mer och mer.Det blir allt svårare att försöka kväva krystvärkarna och hela tiden får jag känslan om att hon kommer komma ut i bilen. Trycket är nu enormt och krystvärkarna kommer varannan minut. Jag är nu helt inne i mig själv. Personen i telefonen på 112 informerar förlossningen vart vi är och när vi kommer fram. Sista värken i bilen var hemsk. Kände hur huvudet började spänna mot huden. Men likt alla andra värkar knep jag.
04:46
Vi fram till förlossningen. Ute står mina barnmorskor beredda med en säng. Jag känner här en enorm lättnad. Jag känner även en sån stolthet, jag klara det! Dom frågar om jag kommer upp i sängen själv. Självklart svarar jag och hoppar upp. "Hon kommer NU" säger jag. Dom springer in med mig i all världens fart.
Ska precis börja krysta när jag ser att Staffan är kvar vid taxin och inser att jag inte kan krysta än. Så jag kniper åter igen. "Pappan måste vara med" säger jag. Dom skrattar åt min kommentar och berömmer mig enormt samtidigt som dom springer med sängen. Dom talar om för en kollega att gå ner och öppna åt Staffan och fortsätter att springa. Vi åker in i en förlossningssal. Dom tar av mig skor och byxor. Jag kämpar med att inte krysta.
04:49
"Nu kommer pappa" är allt jag hör och jag ser Staffan komma in i rummet. Jag kan nu äntligen krysta efter 30 minuters knipande. Jag krystar och samtidigt så säger jag åt Staffan att fota. "Kolla så att det är rätt inställningar!!" Barnmorskorna skrattar åt min kommentar.
Jag tar en paus i krystandet då jag känner att jag håller på att spricka. Minns att jag inte fick göra det med Wilgot så jag passade på. Här tar dom av mig min jacka som fortfarande är på. Nästa värk så fortsätter jag krysta samtidigt som den ena barnmorskan forstätter att ta av mig jackan. Det gör ont, jag skriker lite smått, håller emot med händerna men fortsätter krysta.
04:51
Vår lilla Lo föds och jag får upp henne på mitt bröst. Hon är så vacker, precis som sin bror. Jag har svårt att förstå vad som hänt. Hon skriker lite lätt för att sedan ligga helt lugn i min famn. Nu känner jag en sån lättnad jag aldrig känt förut. Vi hann, tack vare min inre styrka. Jag är så lycklig.
Dom hjälper mig av med mina kläder som fortfarande är på, tjocktröja & linne. Trycker på min mage så att moderkakan kommer ut. Undersöker mig om jag spruckit då jag påpekar att det kändes som jag sprack väldigt mycket. En liten reva var allt lilla Lo hade åstakommit. Inga stygn behövdes. Dom öser på med komplimanger, berömmer mig till tusen. Att hålla igen krystvärkar i 30 minuter är egentligen helt omöjligt. Vi njuter av synen av vår vackra dotter. Får in vår frukostbricka och blir lämnande för egentid. Lo tog bröstet med en gång, jag åt upp varenda lite smula. Hann ju aldrig äta hemma.
Efter någon timma så kommer dom in igen. Väger och mäter vår lilla tjej, 3185g och 49 cm. Vi gör allt det där man brukar göra innan barnet kommer ut och sedan sätter dom på oss band. Jag får smärtstillande för eftervärkarna, går upp och kissar och återgår sedan till min fina nyfödda dotter. Jag och Staffan pratar om det som hänt, båda två är lika chockade men det börjar lägga sig nu. Vi hann in och bebis mådde hur bra som helst, det var huvudsaken. Vi var nu 2barnsföräldrar. Världens stoltaste föräldrar!
Jag är så himla lycklig, vet ni det? ♥
Detta var förlossningen. Det kommer en till berättelse om tiden på BB samt en "egna tankar" om förlossningen. Håll ut ♥ Kram
01:00 Sammandragningarna börjar stråla ut mot sidorna. Ligger i sängen och försöker sova.
02:00 Lägger mig i soffan istället och kollar till klockan varje gång en sammandragning kommer. Lyckas slumra till några gånger men vaknar till utav sammandragningarna. 10 minuter mellan dom flesta. Efter 1 timme ger jag upp och sätter mig vid datorn istället. Nu börjar det känns i ryggen och inte bara i sidorna.
03:33 Postar ett inlägg om läget. Än har jag inte fått känslan om att det är på G. Sammandragningarna är "onda" men inte "värk onda" men nu sitter dom i ryggen. Kollar i denna veva hur sammandragningarna kommer, det gör jag med en värktimer på internet. Väldigt oregelbundet, allt från var 5de minut till var 8de.
04:00 Reser mig upp och går ut i köket för att ta fram bröd ur frysen, jag är hungrig. Går och kissar i vanlig ordning. När jag sedan står och kollar mig i spegeln så känner jag ett svagt plopp och jag blir alldeles blöt. Vattnet går någon minut efter 04.
Helt skakis så väcker jag Staffan och talar om att vattnet gått. Ber honom ta fram numret till förlossningen. Står och försöker organisera vad som behövs göras nu. Det enda jag har i huvudet är min barnmorskas ord "Går vattnet så kommer barnet att komma" men försöker lugna mig själv med att jag inte har några värkar än.
04:07 ringer jag mamma och ber henne komma hit då vattnet har gått och vi planerar att åka in.
04:11 ringer jag förlossningen. Jag talar om att vattnet gått men att jag inte har några starka värkar. Berättar att jag haft sammandragningar som gjort lite små ont under natten, kommit var 10de minut, ibland mer, ibland mindre. Vi pratar om att det gick snabbt förra gången. Hon frågar om vi vill komma in nu eller vänta på värkarna. Vi vill in nu talar jag om. Vi packar iordning det sista. Jag känner hur tätare sammandragningarna kommer och hur trycket nedtill ökar. Börjar känna mig stressad och ber Staffan ringa taxi trots att mamma inte kommit än.
I denna veva ökar allt enormt. Från ingenting till allt på en gång, står nu med krystvärkar i hallen.
Paniken tar över, jag är stressad och väldigt orolig. Jag vet att nu behövs mental stryka.
Mamma ringer och talar om att hon står utanför porten. Taxin ringer och säger att han är framme. Vi tar med allt vi packat och går ut. I hissen säger jag "Detta kommer sluta illa, för nu kommer hon". Jag kniper allt vad jag har, på något vänster så lyckas jag ta mig till taxin och klä in sätet i påsar och handdukar.
04:32
Vi sitter nu i taxin och krystvärkarna tar över min kropp. Detta går inte tänker jag. Sitter helt blixtstilla och kniper allt vad jag har. Jag klarar inte av mer, jag måste krysta. Vi ringer 112 och pratar med dom. Att möta en ambulans tar längre tid än att åka med taxi in. Taxin ökar farten på order och kör nu mot rött. 112 är kvar i telefon och dom har kontakt med förlossningen. Taxichauffören frågar hela tiden hur det går för mig, han är
väldigt rädd om sina säten haha. Han säger åt mig att "Du klarar detta, vi ska klara detta" "Nu är vi nära, kom igen du är stark". Han får mig faktiskt att skratta lite smått trots allt. Jag försöker hela tiden att andas och behöver verkligen gå in i mig själv. Lo är verkligen på väg ut. Jag är nu väldigt rädd. Jag tänker hela tiden att jag ska klara detta, jag är stark nog. För varje värk ökar trycket, mer vatten kommer ut och paniken tar över mer och mer.Det blir allt svårare att försöka kväva krystvärkarna och hela tiden får jag känslan om att hon kommer komma ut i bilen. Trycket är nu enormt och krystvärkarna kommer varannan minut. Jag är nu helt inne i mig själv. Personen i telefonen på 112 informerar förlossningen vart vi är och när vi kommer fram. Sista värken i bilen var hemsk. Kände hur huvudet började spänna mot huden. Men likt alla andra värkar knep jag.
04:46
Vi fram till förlossningen. Ute står mina barnmorskor beredda med en säng. Jag känner här en enorm lättnad. Jag känner även en sån stolthet, jag klara det! Dom frågar om jag kommer upp i sängen själv. Självklart svarar jag och hoppar upp. "Hon kommer NU" säger jag. Dom springer in med mig i all världens fart.
Ska precis börja krysta när jag ser att Staffan är kvar vid taxin och inser att jag inte kan krysta än. Så jag kniper åter igen. "Pappan måste vara med" säger jag. Dom skrattar åt min kommentar och berömmer mig enormt samtidigt som dom springer med sängen. Dom talar om för en kollega att gå ner och öppna åt Staffan och fortsätter att springa. Vi åker in i en förlossningssal. Dom tar av mig skor och byxor. Jag kämpar med att inte krysta.
04:49
"Nu kommer pappa" är allt jag hör och jag ser Staffan komma in i rummet. Jag kan nu äntligen krysta efter 30 minuters knipande. Jag krystar och samtidigt så säger jag åt Staffan att fota. "Kolla så att det är rätt inställningar!!" Barnmorskorna skrattar åt min kommentar.
Jag tar en paus i krystandet då jag känner att jag håller på att spricka. Minns att jag inte fick göra det med Wilgot så jag passade på. Här tar dom av mig min jacka som fortfarande är på. Nästa värk så fortsätter jag krysta samtidigt som den ena barnmorskan forstätter att ta av mig jackan. Det gör ont, jag skriker lite smått, håller emot med händerna men fortsätter krysta.
04:51
Vår lilla Lo föds och jag får upp henne på mitt bröst. Hon är så vacker, precis som sin bror. Jag har svårt att förstå vad som hänt. Hon skriker lite lätt för att sedan ligga helt lugn i min famn. Nu känner jag en sån lättnad jag aldrig känt förut. Vi hann, tack vare min inre styrka. Jag är så lycklig.
Dom hjälper mig av med mina kläder som fortfarande är på, tjocktröja & linne. Trycker på min mage så att moderkakan kommer ut. Undersöker mig om jag spruckit då jag påpekar att det kändes som jag sprack väldigt mycket. En liten reva var allt lilla Lo hade åstakommit. Inga stygn behövdes. Dom öser på med komplimanger, berömmer mig till tusen. Att hålla igen krystvärkar i 30 minuter är egentligen helt omöjligt. Vi njuter av synen av vår vackra dotter. Får in vår frukostbricka och blir lämnande för egentid. Lo tog bröstet med en gång, jag åt upp varenda lite smula. Hann ju aldrig äta hemma.
Efter någon timma så kommer dom in igen. Väger och mäter vår lilla tjej, 3185g och 49 cm. Vi gör allt det där man brukar göra innan barnet kommer ut och sedan sätter dom på oss band. Jag får smärtstillande för eftervärkarna, går upp och kissar och återgår sedan till min fina nyfödda dotter. Jag och Staffan pratar om det som hänt, båda två är lika chockade men det börjar lägga sig nu. Vi hann in och bebis mådde hur bra som helst, det var huvudsaken. Vi var nu 2barnsföräldrar. Världens stoltaste föräldrar!
Jag är så himla lycklig, vet ni det? ♥
Detta var förlossningen. Det kommer en till berättelse om tiden på BB samt en "egna tankar" om förlossningen. Håll ut ♥ Kram
