Allt börjar med mysteg kännas bättre. Jag börjar må bättre. Jag vågar knappt säga det men så är det. Efter dagens besök hos psykologen så kan jag bara tacka alla som tjatat att jag ska gå dit. Det var otroligt skönt att bara få prata och lyssna på vad hon hade och säga. Vi satt och pratade i 2 timmar och pratade till och med över tiden. Så kan det gå.

Efter idag har vi fått fram vad det är som orsakat mitt mående och nu gäller det göra något åt det innan det går för långt. Det känns som en lättnad, som en stor sten fall av. Tänk att så lite kan göra så mycket. Än är det en lång tid kvar men så länge jag inte grubblar över det så kommer det bli bättre.

Jag ska fokusera på att vara jag. Göra saker för min skull, saker jag tycker om, göra saker själv och tillåta mig själv att göra det. Behöver minst avsätta 1 timme per dag då jag får vara Denise utan ett mamma framför. Kändes skönt att psykologen tyckte min bröstförstoring var ett bra beslut. Då jag faktiskt kommer göra något för bara mig och dessutom tar bort något som tyngt ner mig så pass länge. Allt som är för min skullär det bästa just nu. Även om barnen alltid kommer i första hand så MÅSTE jag ge mig själv tid för mig själv. Det är svårt men ett måste.

Men detta är bara en liten del av allt, det jag tycker är okej att prata om.

Nej mina vänner. Jag är otroligt lättad över att det börjar ljusna lite smått. Kämpar glöden kommer jag aldrig tappa!

Nu har en tid passerat sen vi förlorade något som kunde bli en lillebror eller en lillasyster. Detta lilla mirakel var inget vi hade planerat, det bara hände. Även om vi inte visste att jag bar det eller hade önskat det så är det ändå riktigt tungt. Man tänker på vad det kunde ha blivit då man ser på sina underbara barn. Jag har fortfarande inte riktigt förstått helt, är fortfarande ganska känslokall. Men det händer att man påminns om det. Om jag kramar om Wilgot eller Lo och tänker på allt som skett så rinner tårarna med detsamma. Usch, det gör ont :(

Det jobbigaste är att man påminns om det varje gång man går på toaletten. Då man tvingas se ner på avslaget.. Då man vet att det inte är sin vanliga mens, utan det är en del av något som kunnat bli ett litet liv men som istället valde andra vägen. Förjävligt rent ut sagt. Varje gång man går förbi spegeln och ser den svullna magen.. Nej, det är tungt.

Vi var omedvetet gravida så detta barn är oönskat och oplanerat men såhär i efterhand så kan jag inte känna annat än att barnet är så önskat som det kan bli. Men det är absolut inte rätt stund i livet för ett 3de barn. Det var nog det detta lilla liv kände. Att hen gjorde sin mamma en tjänst.

Hur är det möjligt att känna sorg över något oönskat? Det är en sjuk känsla, en obeskrivlig sådan..

Även om jag vet att det var var rätt det som hände så kan jag inte låta bli att känna sorg, det gör ont och det kan jag inte rå för. Tror det hade vart lättare om jag inte hade haft barn sen tidigare. Tror att det är svårare att hantera missfall då man vet vad det är man går miste om. Det blir en lång bearbetning, en tung sådan. Just nu orkar jag inte känna efter och längtar inte tills den dagen kroppen släpper på stoppet och jag inser vad som hänt, på riktigt. Jag vill bara snabbspola förbi allt. Jag är trött..slut..orkeslös och ännu mer deprimerad.

Har ni vart med om ett missfall? Om ja, hur bearbetade ni det?

Idag måste jag tillbaka till gynakuten. Eftersom att jag fick ett tidigt missfall så finns det risk att fostret har satt sig utanför livmodern, att det är så litet så läkaren inte kan se det på VUL. I förrgår tog jag ett hormonprov för att se hur mycket graviditetshormoner jag har i kroppen och idag är det dax för att ta ett nytt. Ett bra provsvar visar att hormonerna gått ner. Ett dåligt provsvar skulle visa att dom gått upp. Då sitter antagligen fostret utanför livmodern och då blir det operation för utomhavandeskap. Finns även en risk att det fortfarande sitter i livmodern men att det är så pass litet att det inte går att se.

Eftersom att jag har haft så pass starka smärtor så vill dom vara på den säkra sidan. Känns tufft att behöva åka dit igen. Det är tungt. Men livet är inte alltid lätt, det har jag fått klart för mig för länge sen.

Nu håller jag tummarna stenhårt att hormonerna har minskat ♥ Håller ni tummarna med mig?

Är tom på ord även idag. Har suttit här en stund och funderat på vad jag ska skriva. Försöker tänka men det tar bara stop. Det är som om kroppen vill skrika ut alla känslor men det är något som täpper till, stoppar allt från att komma ut.

Bokade tid hos läkarn igår efter mitt besök på akuten. Kände att allt bara är för mycket, jag hade ingen ork kvar. Jag åkte längre och längre ner i detta svarta hål jag sitter fast i. Vägen upp kändes meningslös och oändligt lång. Fick komma dit idag. Berättade allt, hur jag kände..vad som hänt och hur jag mår. Det tog inte lång tid innan min läkare hade skrivit en sjukskrivning. Just nu är jag inte kapabel till något annat än mig själv, enligt honom. Är inte kapabel till måsten och ansvar. Har fått öka min medicinering och min läkare har övertalat mig till att prata med en psykolog. Staffan blir hemma i 2 veckor på heltid.

Att fråga mig hur jag mår är meningslöst för jag vet inte. Kommer ta tid att bearbeta detta då jag inte ens har börjat känna efter. Det går inte. Tror att det är något slags självförsvar, att kroppen inte orkar ta detta just nu.

Detta är början på en lång kamp, kampen mot min depression. I slutet kommer jag stå som segrare oavsett vad.

Har precis packat väskan för att åka in till akuten på strikta order. Har hänt en sak som jag inte vill gå in på nu.. Allt är okej med barnen, det är på mig det knasar.. Känns som om jag når botten flera gånger om. Just nu känns solskenet jävligt långt borta.. fan :( kram ♥ kanske mmsar in ett inlägg senare.

Jag vill inte egentligen skriva detta men jag förstår samtidigt att det är många som undrar. Detta med min depression är ganska privat, vissa saker vill jag helt enkelt inte dela med mig av. Men samtidigt så vill jag..



Så en gång för alla..

En dag bröt jag ihop totalt och det var den dagen jag förstod att jag måste få hjälp. Jag orkade inte förtränga mitt mående, mitt poker face föll av och jag insåg att detta inte är normalt. Såhär ska man inte må.

Jag gick till vårdcentralen och pratade. Min läkare Erik tog mig på allvar och med detsamma så satte vi igång. Inom loppet av 2 veckor hade vi tagit alla möjliga prover på min kropp för att se om det var något som gjorde att jag mådde dåligt. Ibland kan sköldkörteln göra så att man mår såhär. Ibland kan man ha brist på vitamniner, blodbrist, infektioner, vita/röda blodkoppar osv. Vi tog verkligen alla prov man kan ta och jag var frisk som en nötkärna, i kroppen.

Vi gick vidare med medicinering. Jag fick antidepressiva utskirvet och jag har nu tagit dom i över 1 månad. Det är olika hur man reagerar när man tar dom. Vissa känner ingenting dom första veckorna, andra blir sämre. När jag började ta dom på halv dos så började jag bli mer glömsk, tröttare osv. Inget speciellt sådär. Jag ökade dosen för 1-2 veckor sen och just nu går det bara neråt för mig. Allt är så mycket värre just nu och det är helt normalt att det blir så. Det kommer hålla i några veckor och förhoppningsvis så lättar det snart och börjar gå upp precis som det ska.

Just nu är jag som en zombie. Dagen går och jag kommer knappt ihåg någonting. Jag sover till 12 på dagarna och är helt död om kvällarna. Allt är tungt. Jag kommer verkligen inte till skott med någonting, allt tar tid och energi. MEN snart så går det förhoppningsvis upp och jag längtar så otroligt efter den dagen.

Jag har även ångestdämpande utskrivet men det är inget jag behövt ta än. Har det ifall att för det är jätte vanligt att man blir ännu mer ångestfull under första perioden då man börjar ta anitdep eller då man ökar sin dos. Att prata med en psykolog har jag inte gjort och kommer nog heller inte att göra. Det är inte jag. Jag har otroligt svårt att öppna upp mig för människor jag inte känner, då man sitter öga mot öga. Jag pratar med nära och kära och det räcker för mig. Har ett otroligt bra stöd hemifrån. Men om jag märker att detta inte blir bättre så kommer jag givetvis ge det ett försök.

Jag har fått jätte bra hjälp från min läkare och han har verkligen tagit mig på allvar från första stund. Jag går på regelbudna besök varannan vecka och kommer göra det ett tag framöver.

Jag ville egentligen inte behöva skriva allt detta men nu vet ni hur det ligger till. Jag har sökt hjälp, jag har fått hjälp och jag kommer få hjälp. Jag tror fortfarande att detta kan hjälpa så många där ute. Sök hjälp om ni känner er nere. Det behöver inte vara en depression utan det kan vara något simpelt som brist på vitamniner. Finns mycket som kan orsaka ett sånt här mående. Det bästa med att jag gick till läkaren var att jag fick känna att det inte är mig det är fel på. Det är inte mitt fel..

Kram från mig!

Jag är så less, jag vill inte må såhär. Jag vill inte gå runt var eviga dag och vara fångad i en kropp som inte orkar, som inte vill, som inte är glad. Jag mår så otroligt dåligt när jag tänker på att alla dessa dagar bara går och går, som JAG inte fått ta vara på, som jag inte känt någon glädje över. Alla dagar är som bortblåsta och kommer aldrig mer tillbaka. Får ångest bara jag tänker på allt vi hade gjort om jag bara hade orkat. Tänker på hur mycket mer mina barn skulle få, hur mycket glädje dom missat pga mig. Samvetet är inte och leka med. Får ont i magen. Vidrigt..misslyckat.

Just nu är jag så nere som jag någonsin har vart. Är helt matt från morgon till kväll. All min energi går åt till mina barn, ibland räcker inte den ens till dom. Jag känner verkligen inte igen mig själv. Stunderna då jag får glimtar från förr blir färre och färre. Allt har blivit så mycket tyngre.

Ju mer jag gör om dagarna desto tröttare blir jag. För ju mer jag gör, ju mer krävs det av mig. Det lilla mig som finns kvar. Men jag vet att det är sånt som kommer löna sig i slutändan. Jag får inte ge upp.. Jag kommer aldrig ge upp. Efter regn kommer alltid solsken.. Mitt solsken kommer ibland..En dag är det här för att stanna. Det vet jag..

Jag vill bara bli fri. Fri från helvetet.

Det är väldigt svårt att förklara hur man mår och känner sig när man genomgår en depression, ännu svårare är det för utomstående att förstå. Det är jätte svårt att förklara allt det man känner. Jag lider inte av en super svår depression och detta gör att jag är lite medveten om hur jag känner och hur jag mår. Men trots det så är det så sjukt svårt att verkligen förklara. Dels för att det är svårt att sätta ord på känslor men även för att man skäms. Ibland önskar jag att jag hade en djupare depression så jag slapp vara medveten om hur det kunnat vara. Det blir liksom helt fel..

Det vidrigaste med att ha en depression är att man tvingas leva sitt liv fångad i en kropp som man inte känner igen. Man tvingas vara någon annan, någon man inte vill vara. Att samtidigt ha barn som behöver sin mamma gör att man tampas med samveten, samvetet om att man inte kan, att man inte orkar, att man INTE VILL. Det är så fruktansvärt jobbigt. Man vill ge allt för sina barn och när man har viljan men är bunden i en kropp som inte vill så blir man förjävla ledsen. Att inte känna fullbordad glädje över livet är något jag inte minns hur det känns.

Alla måsten gör att man mår äckligt dåligt. Hela min dag är full av måsten, hela tiden. Ibland får jag panik för att alla måsten väller över mig. Finns inte någon tid på hela dygnet jag är utan måsten. Jag är ständigt stressad och rastlös trots att jag inte känner för att göra någonting. Jag glömmer saker hela tiden. Jag glömde bort Wilgots föräldramöte, glömmer bort att ta fram mat ur frysen, glömmer att gå till läkarn, glömmer svara på sms, glömmer, glömmer glömmer. Jag som annars har STENKOLL på allt. Jag kan inte sitta still och när jag väl gör det så skakar jag antingen på benen eller rör på fötterna. Koppla av, vad är det? Mitt självförtroende är helt kvaddat just nu och stackars Staffan som får höra på mitt ständiga gnäll. Hur mycket jag än sover så är jag lika trött för det. Jag kan sova 12 timmar och gäspa mig genom dagen. Mitt GO finns inte kvar.. Varje dag känner jag för att bara sitta och glo in i väggen, lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. Jag skulle lätt kunna skita i att äta bara för att det är så sjukt jobbigt att laga mat men också för att jag inte känner att jag behöver äta, det är meningslöst. Men oavsett vad jag känner, vad jag inte vill så gör jag det ändå. För att jag måste.. Mina barn behöver mig. Jag kan inte skita i att laga mat, jag kan inte skita i att gå och hämta Wiglot på dagis, jag kan inte skita i och handla, eller bada barnen, jag kan inte skita i alla måsten. Jag behövs.. Ibland är detta det jobbigaste, att jag inte kan släppa allt och bara vara.

Det är så vidrigt allt detta. Obehagligt och frustrerande. Att tappa bort sig själv och leva dessa dagar i någon annans kropp.. Nej fy fan rent ut sagt. Jag saknar mitt rätta jag så fruktansvärt mycket. Jag är trött på att spela glad..Det gör så förbannat jävla ont i mitt hjärta när jag tänker på mina barn.. Mina vackra fina barn. Jag har känt höjden av dåligt samvete. Jag tänker varje dag att jag inte är bra nog för mina barn. Att dom inte är värda mig..

Visst finns det stunder då jag skrattar med hela mitt hjärta, då jag känner mig lycklig. Men dom stunderna är få. Oftast tar jag mig igenom dagen helt okej. Men vissa dagar går jag och lägger mig med tårar i ögonen för att den vart så jävla dålig. Varje dag önskar jag att jag ska få vakna upp och känna att ser fram emot dagen. Men blir lika besviken varje gång jag vaknar..

Det är nästan som om man vore förlamad. Hur mycket man än försöker så händer det ingenting.

Jag vill bara ta mig ur detta nu. Mitt tålamod är snart slut, min ork också. Jag vill bara finnas där för mina barn och min familj och känna oändlig lycka. Jag vill ha tillbaka min energi, min glöd och mitt go. Jag vill bara få leva..som jag gjorde förut..

Det är tur jag är stark och har kvar min kämparglöd..Annars hade nog hela mitt liv rasat samman..

Detta blev säkert jätte konstigt formulerat men det är jag.. Jag tänker inte gå tillbaka och läsa för att det ska se bra ut.

Jag väljer att skriva om detta för att det kan hjälpa andra. Att förstå att man är inne i en depression är så otroligt svårt. Det var faktiskt några av mina läsare som fick mig att förstå att det var fel på mig. Att jag dalade ner i en värld där man inte bör vara. Sen är min blogg så mkt mig den kan bli så det är självklart att detta ska vara med.

Tack för mig ♥