ENDENISE - a mama's story

Allt började på torsdagen. Fick sammandragningar någongång på eftermiddagen och till kvällen började det göra lite ont och dom blev kraftigare. Beslöt mig för att ta 2 alvedon och ligga blixtstilla i 1 timme för att se om de gav sig. Om inte så skulle jag ringa in. Klockade sammandragningarna i 1 timme och dom kom prick var 6de minut hela timmen förutom dom sista 2 dom kom var 5de min. Ringde in och fick beskedet att med bums ta mig in för en kontroll. Ringde en taxi och for in.

Väl inne på sös så blev jag kopplad till en ctg (var mega mys att höra på min lilla hickbebis). Ctgn visade regelbunda sammandragningar var 4de minut. Fick en spruta bricanyl i låret för att hejda värkarna men denna spruta hjälpte inte ens liite så det fick bli dropp. Detta dropp skulle saaaaakta glida in i min kropp i ett dygn. Jag fick inte göra något annat än att ligga ner, förutom när jag skulle gå och kissa. Fick göra ett vaginalt UL för att se hur tappen såg ut, den var en aning kort. Den vaginala undersökningen jag fick göra först var inte skön..aj satan vad ont det gjorde. Kändes ingenting när jag gjorde en med Wilgot. Konstigt det där! Dom lyssnade även på bebis ett antal gånger, mätte mitt blodtryck och en massa annat.

Efter ett antal timmar inne på förlossningen fick jag äntligen ett rum uppe på avdelning 63. Det var så skönt att se något annat än de gula väggarna. Det var så skönt att få ligga i något annat än en förlossningsäng. Det skönaste var att jag såg att man kunde hyra tv. Men min lycka försvann fort..

Tiden gick så otroligt långsamt. Det ända som hände var barnmorskebyte. Det första dygnet kändes som ett halvår och jag vet inte hur många gånger jag kollade på klockan. Det var nämligen så att en viss Denise trodde att hon skulle få åka hem när droppet var klart kl 03.30 i natt. Men nej nej.. jag väntade och väntade. Grät av förtvivlan, allt jag ville var bara att komma hem till min familj. Jag kände ingen oro då alla sammandragningar var borta. Hade inte haft en enda sen droppet kopplades in. Min rygg värkte och hjärtat skrek efter kärlek. Så fort jag råkade bläddra förbi barnkanalen så kom tårarna..min familj ♥

Morgonen efter droppet kopplats bort så fick jag besök av en barnmorska (en av säkert 10st) som sa att läkaren var på väg och det var inte förens då dom kunde avgöra om jag kunde få åka hem. Detta var vid halv 9. Klockan blev 11..12...13...14...15...15,30.. och då kom det en ny barnmorska. Tackar gud för henne. Berättade att jag väntat sen imorse, berättade om min förtvivlan och vad jag ville ochÄNTLIGEN någon som det var lite fart i. Hon fixade så att läkaren kom så fort hon kommit upp från sitt kejsarsnitt. Läkaren gjorde återigen ett vaginalt UL för att se om tappen förändras men den var så fin så fin. Så jag fick åka hem. SÅ LYCKLIG. "Men du måste vänta på intygen innan du kan åka hem Denise"..."Ja jag vet" svarade jag.. tänkte att det kan ju inte ta så lång tid att skriva ett intyg...eller? Efter 2 timmar (som kändes som 1 vecka) så gav jag upp. Gick upp och frågade vad som pågick och då var tydligen allt klart och låg fint i en hög på deras kontor.. Nu fick jag åka hem..

I dörren möts jag av världens lyckligaste son. Fick en bamse kram och äntligen...äntligen var jag hemma ♥

Jag ska aldrig klaga över att jag har tråkigt igen, aldrig. Jag har aldrig haft så tråkigt som dessa dagar. Har knappt kunnat sova pga alla skrik. Jag har bara legat och väntat på att få besked. Jag vet att allt detta var ett måste, jag vet det. Men jag får väl ändå tycka att det är tråkigt? Uscha.. sjukhus ger mig ångest. Jag hoppas att lillknorris inte bråkar mer nu utan stannar tills det är okej att komma ut.

Jag kommer nu bli sjukskriven på heltid fram till förlossningen. De närmsta dagarna så är det vila som gäller, får inte göra någonting. Om jag sitter upp och känner att sammandragningarna börjar så måste jag lägga mig ner.. Men jag struntar i om jag måste göra allt detta.. för nu är jag hemma och att ligga stilla i min soffa här är så jäkla mycket bättre än avdelning 63.

Nu håller vi tummarna att värkarna håller sig borta, okej? Jag är inte alls redo för en bebis än och bebis är verkligen inte redo att se ljuset. Lillknorris stanna där du är, för all del. Iallafall i några veckor till ♥

Tack för alla fina kommentarer, ni är guld värda ♥