Sorgen över ett oönskat barn
Det jobbigaste är att man påminns om det varje gång man går på toaletten. Då man tvingas se ner på avslaget.. Då man vet att det inte är sin vanliga mens, utan det är en del av något som kunnat bli ett litet liv men som istället valde andra vägen. Förjävligt rent ut sagt. Varje gång man går förbi spegeln och ser den svullna magen.. Nej, det är tungt.
Vi var omedvetet gravida så detta barn är oönskat och oplanerat men såhär i efterhand så kan jag inte känna annat än att barnet är så önskat som det kan bli. Men det är absolut inte rätt stund i livet för ett 3de barn. Det var nog det detta lilla liv kände. Att hen gjorde sin mamma en tjänst.
Hur är det möjligt att känna sorg över något oönskat? Det är en sjuk känsla, en obeskrivlig sådan..
Även om jag vet att det var var rätt det som hände så kan jag inte låta bli att känna sorg, det gör ont och det kan jag inte rå för. Tror det hade vart lättare om jag inte hade haft barn sen tidigare. Tror att det är svårare att hantera missfall då man vet vad det är man går miste om. Det blir en lång bearbetning, en tung sådan. Just nu orkar jag inte känna efter och längtar inte tills den dagen kroppen släpper på stoppet och jag inser vad som hänt, på riktigt. Jag vill bara snabbspola förbi allt. Jag är trött..slut..orkeslös och ännu mer deprimerad.
Har ni vart med om ett missfall? Om ja, hur bearbetade ni det?
Det är klart man känner sorg ändå! När det hände mig så kände jag mig totalt knäckt! Vi hade försökt i flera månader och hade precis berättat för släkt och vänner.. Har aldrig känt mig så rädd och förstörd och trodde att jag aldrig skulle komma över det. Men dagarna gick och jag accepterade det mer och mer. När avslaget slutat så kände jag mig okej. Har ett litet hål i hjärtat, men jag mår bra! (nu har det gått snart 2 månader). Så det kanske är som de säger,"tiden läker alla sår"! Kvar finns ärren, men det gör inte längre ont..
Usch, beklagar verkligen sorgen ni går igenom! Vet hur det känns med själva känslan, även om våran graviditet skulle varit planerad!
Fick ett tidigt missfall på min mans födelsedag, inget som jag minns från den dagen. Allt jag minns var att jag hade såå fruktansvärt ont att jag svimmade av själva smärkan. Jag har svårt att bli med barn så det tog extra knäcken på mig att få det besked att det var ett missfall. Trodde nästan att själva livet på mig skulle gå söndert, men man lär sig att bearbeta sorgen även om tiden går sakta. Man får även ha i tankarna att får man missfall så brukar det vara att mamman inte orkar rent kroppsligt att bära ett barn eller att själva fostret är skadat.
Nu är jag gravid igen med andra barnet och varje vecka är nästan som ett firarhinder för ju längre tiden går, desto säkrare blir det för min del att jag inte får missfall.
Detta ska du klara av (även om det kanske inte känns som det just nu) men det sitter mentalt på något sätt!
Styrke-kramar!
Jag var med om det för se månader sedan. Jag var liksom nu bara 15, och barnet var verkligen inte planerat. När man får se det där pluset på stickan som 15-årig vet man inte riktigt vad man ska göra. Man blir arg, förtvivlad men helt överlycklig.. Jag och min pojkvän som jag älskar så mycket pratade mycket om det, och det var tydligt att han verkligen inte ville ha ett barn som 16-åring.
Ett par dagar senare fick jag konstiga mens-flytningar och åkte till gyn och berättade att barnet var borta, det fanns inte längre. Trotts att det var ett oönskat barn så älskade jag det så mycket redan. Jag kände mig så tom och hjälplös. Nu ett halvår senare blir jag ofta ledsen av tanken på att jag aldrig kommer att få hålla i det där lilla barnet. Men jag vet att det på något sätt ändå var för det bästa. Jag kunde inte uppfostra ett barn ensam som 15-åring eller behöva välja mellan min pojkvän och vårt barn. Jag är ändå något extremt tacksam över att jag inte behövde gå igenom abort, för den sorgen skulle jag aldrig kunna komma över.
Jag kommer att få ett fint barn om några år, förhoppningsvis med min fortfarande lika fina pojkvän. Och då kommer vi kunna ge vårt barn den bästa uppväxten.
Ta vara på de fina barnen du har och ta hand om dig själv, Denise <3
Men usch :( När hände detta? Stor kram <3
Jag tror att det är bra att du skriver av dig så som du gör, det behöver inte nödvändigtvis vara i bloggen. Det är bra att sätta ord på känslor för att förstå dem.
Innan Oline flyttade in i magen fick vi ett missfall. Av någon anledning kände jag redan från början, då jag plussade att någr var fel. Det kändes bara.. konstigt. Men det var ändå riktigt tufft när jag väl började blöda. Men som du säger, vi hade inga barn sen innan så det var hyffsat lätt att ta sig igenom händelsen då vi var så fokuserade på att bli gravida igen. Och när lilla O flyttade in så kändes allt så enkelt och rätt!
För mig var det enklare att bearbeta missfallet genom att tänka att ett missfall är kroppens naturliga sätt att "sortera bort". Foster som förmodligen inte skulle överlevt utanför magen, eller som var sjuka. Det blev enklare när jag tänkte att det är naturligt och ingenting jag skulle kunna förhindrat eller gjort något åt. Det var inte mitt fel! Tänkte jag så blev allt enklare.
Kram vännen!!
Beklagar sorgen, det måste vara tufft oavsett om det är ett planerat barn eller inte. Har dock aldrig själv varit med om de så vet inte hur det känns.
Kram Sanna
Jag har aldrig varit med om ett missfall, har ingen aning om hur jag skulle ha reagerat eller bearbetat det. Jag är grymt rädd för att blir gravid igen så en viss lättnad skulle det vara fast jag skulle självklart blivit ledsen, för att det var ju trots allt vårt barn jag burit, om det skulle varit 1 eller 8 veckor Föreställt mig vem barnet skulle ha blivit.
Ännu en gång skickar jag stora styrkekramar, jag önskar att jag kunde göra mer för dig!!! Jag kan inte föreställa mig vad du går igenom nu, depression och en stor sorg. KRAM
Tillåt dig själv att sörja, det är en sorg att drabbas av missfall oavsett hur omständigheterna ser ut.
Jag har haft tre missfall totalt, fyra möjliga barn har jag mist för ett missfall var en tvillinggraviditet. Mig hjälpte det att gå vidare för jag visste att jag var tvungen att fortsätta försöka om jag skulle få några barn (två av missfallen var innan jag fick dottern). Det finns en bok om missfall (som jag dock inte läst själv så jag vet inte hur bra den är) som heter "Den lilla sorgen" eller något sådant om du vill läsa om ämnet. Skickar en hel hög med kramar!
Har inte själv varit med om något missfall, men förstår att det är jobbigt även om det inte va planerat att det skulle bli en bebis.
Ta hand om varandra och njut av dom två fina och friska barnen som ni har satt till världen
Stora kramar till er
Min första graviditet slutade med mf. En planerad och efterlängtad graviditet. Var så tungt.. Vi köpte en hund, men det räckte inte riktigt.. Var ett psykbryt tills jag blev grabid igen. Halva graviditeten var jag så rädd för ännu ett mf men kunde tillslut njuta och sen i efterhand så tänker jag att det finns säkert en mening med det där också..
Jag har fått missfall, i vecka 14 dessutom.. Jag har förträngt tiden efter och minns intr hur jag tog mig ur det... Men ett missfall sker alltid av en anledning- bättre att det dör då än att det föds ett svårt sjukt barn, sÅ försökte jag tänka... Kramar
Jag gjorde det man inte skulle göra. Stängde det inom mig.
Jag gjorde det man inte skulle göra. Stängde det inom mig. Kom i kontakt med en kurato via Bm.
du gör rätt i att tillåta dig att sörja det! hur skall man annars kunna bearbeta det man vart med om? tand hand om dig!
Oplanerat eller planerat spelar ju egentligen ingen roll, det gör förjäkla ont oavsett.
Jag fick två tidiga missfall på raken (v 8, v7) innan jag blev gravid med Lilla E nu. Båda oplanerade. Och efter det var jag ännu mer inställd på att jag tamejtusan inte vågade bli gravid igen, så hon är nog ännu mer oplanerad hon. För nog tusan gör det ont i hjärtat, de där tankarna om vad som kunde varit. Usch.. :( Håller tummarna för att det känns lättare snart!
Usch, beklagar! Har inte varit med om det, men vaknade av en blödning precis i sluttampen av "den kritiska fasen". Hade vetat om det jätte länge och precis gått ut med det till närmsta omgivningen. Man trodde att man var beredd - typ "bättre nu än senare" men när man står där på natten och bara ser massor av blod så är man allt annat än beredd. Efter besök på gynakuten visade det sig vara en blödning brevid och inget missfall.
Hej ja jag har vart med om ett missfall och de var faktiskt före jag fick mitt första. Kan redan säga nu att varken man hade barn eller inte så var de faktiskt lika tufft, sov inte på flera dagar, tårarna bara rann och än idag då jag tänker och minns faller tårarna ner och undra hur detta lilla liv hade sett ut idag oavsett kön.
De är förjävligt tufft, tre år senare känns de dock lättare men man kommer alltid bära sorgen med sig.
Hur gjorde jag för att släppa det lite till var då jag var på sjukhuset sista gången för att se om alla "rester" från såkallade mitt barn hade försvunnit helt. Då jag faktiskt frågade läkaren varför man egentligen får missfall, för de var ju så att jag skyllde på mig själv men jag visste att jag behövde få veta det svaret. Läkaren förklarade då att de är en väldigt stor och tung process för kroppen att göra ett barn, under alla dessa processer så kan själva spermien och ägget missa något som gör att kroppen väljer spontant att göra en abort. Han sa också att kroppen gör så för att istället föda ett barn som kan få leva ett svårt liv resten av sitt liv, till exempel hjärtsjukdom eller ett hål i hjärtat, födas med 6 ben eller whatever men inget säger ju att vi inte skulle älska dem ändå för de är ju våra barn och lika mycket värda som alla andra.
Därför kunde jag släppa det lite till, då förstod jag att de var inte barnet som valde lämna mig, eller jag som hade gjort något fel som gjorde att det ledde till ett missfall men sorgen fanns ju ändå kvar och jag grät så snabbt jag bara såg dom som höll om sin gravida mage eller dom som nyligt hade fått barn. Jag visste ju att jag faktiskt skulle också ha den stora runda magen och vänta ett mirakel som jag skulle få hålla om.
7 månader senare efter missfallet satt jag och grät i Simons famn i sängen, vi höll om varandra och tröstade. Berättade hur jag kände och vad jag saknade. Den kvällen bestämde vi oss för att göra Liam till världen. Han var otroligt önskad, älskad från första stund jag hade han i magen och vissa kanske tror att vi skaffade ett tröstbarn men så var de inte, utan vi skaffade Liam för att vi ville ha ett barn och saknade det vi faktiskt skulle ha haft redan.
Kanske detta hjälper en aning eller kanske inte men du ska veta att du är inte ensammen som känner med dig eller har vart med om missfall. Alla får i regel missfall och vissa få får inte, ibland får man vid första graviditeten eller efter andra eller tredje barnet. Eller som de stora familjerna att de hinner få 10 barn innan missfallet kommer. Missfall beror också på att en graviditet är något helt nytt som kroppen inte är van vid att göra men varför den hoppar för vissa kan jag inte svara på men som läkarn sa så är de en stor och tung process.
Massor med varma kramar till dig från en som vet hur de är men också samt veta hur de känns att sitta fast i en depression utan att veta hur man ska överleva till dag till nästa dag (dock har vi inte samma depression! ) Kram!
Jag hade ett missfall innan jag fick de två barn jag har idag. Det går ju inte att vara så objektiv kring sorg, men jag vet inte om jag håller med om att det är värre när man redan har barn. Tror det kan vara minst lika illa. När det hände mig blev det liksom ännu mer funderingar kring om det var fel på mig (trodde jag var steril nämligen) för jag visste ju inte att min kropp faktiskt kunde "producera" så att säga. Den stressen var enorm. Men jag hanterade det genom att jobba jättemycket och hålla tankarna borta i den mån det gick.
Jag har fått ett missfall för några år sen och ett utomkved i februari förra året. Mitt råd är att PRATA. Men din sambo, föräldrar, syskon eller vän. Man måste få prata om det så man inte går inne med det själv. Är viktigt.
Jag bearbeta det med att tatuera in hjärta på handleden då jag alltid kommer bära med mig dom. Hur jobbigt det än var så vill jag inte glömma dom. Dom har ju trots allt vart i magen min ett tag.
Tänker på er. Kram
Skickar en gäng med styrkekramar till dig!
Jag har varit med om ett missfall, det var också ett oönskat och oväntat litet foster som kanske hade slutat i en abort om det inte hade gått som det gått. Men tankarna blir många, vem hade det kunnat bli? Hur hade livet blivit? Vad gick fel?
Det jag lärde mig, är att det är så otroligt vanligt med missfall, men ändå få som pratar om det. Sen lärde jag mig att skydda mig bättre, trodde inte jag kunde bli gravid på så fel tid i månaden osv...
Hoppas du snart mår bättre! Kram igen
Jag fick ett missfall 2005 och det är något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Det är vidrigt och den sorgen man känner... Den lilla bebisen tänker jag fortfarande på, trots att det var ett tidigt missfal i vecka åtta så gjorde det riktigt ont. Vi viille ju ha bebisen. 13 juni hade vi bf.... Hur jag bearbetade? Jag pratade om det och grät och tillät mig att vara ledsen.
Innan missfallet var vi jätteosams med mina föräldrar (lång historia) och jag stängde av och tillät mig inte att känna nåt öht. Men så fick jag missfall och precis allt rasade. Min poäng med att berätta det här är att stäng inte av. Tillåt dig att känna för det kommer bli en riktig käftsmäll senare istället. Jag föll djupt, men tog mig upp igen tack vare maken och vänner.
Kramar
Fick missfall i okt 08. Planerade barn och försökte, tyvärr valde detta att lämna oss i v 12 (borta sedan v 8). Kom ut av sig själv, men sådan smärta =( Skit jobbigt och sedan som du skriver att se de varje gång man gick på toa... Pratade med jätte bra läkare och sköterskor. Min kusin har gått igenom flera missfall och hon var jätte bra och stöttande att prata med i detta skede. Familjen fanns där och även jobbarkompisarna.
Jag försöker att se de som att kroppen kände av att de var något som inte var helt ok och därför valde att stöta bort det.
Försökte se framåt... vi hade tänkt gifta oss våren 09, men eftersom jag var gravid så flyttade vi de till nov 08... dock blev de missfall men vi kände att vi ändå skulle fullfölja bröllopet. Trots att de var tugnt och ingen direkt glädje ...
Men på något sätt la de sig och vi kunde se framemot bröllop. Det blev så lyckat... blev sedan i dec 08 gravid igen och Theo föddes i sept 09 ...
Men tror på att man ska prata om det... man upplever de olika. Oavsett om de är planerat eller oplanerat... det var början på något.
Kramar <3
Jag tycker inte man kan kalla dig känslokall. Mer känsloförlamad.
Jag hade ett tidigt missfall och visste inte att jag var gravid utan började blöda massor i 2 veckor. 1-2 månader senare var jag gravid igen med mitt första barn. Jag tog inte det missfallet hårt om jag ska vara ärlig, visste ju inget om det men omjag hade varit med om samma sak nu när man har två underbara barn, så hade jag tagit det väldigt hårt. Det är som du säger att nu när man har barn så vet man ju vad man går miste om. Kämpa på Denise, hoppas allt blir ljusare snart och du får må bra igen!
Beklagar verkligen så mycket. Missfall är inget som är roligt att gå igenom, önskat som oönskat.
När jag var 15, precis innan sommarlovet var slut så upptäckte jag att jag var gravid. Hade inte gått så långt, kanske en 6-8 veckor. Jag visste att det aboslut inte var läge för ett barn i den åldern och visste att jag måste göra abort. Men hur roligt är det att berätta för sina föräldrar? Jag gick och funderade på hur jag skulle gå till väga med att berätta i ett par dagar.
Men efter ett par dagar så skulle jag iväg på festivalen i staden jag bodde i då, på kvällen så var det en kille som började tafsa, jag sa ifrån och det slutade med slagsmål mellan honom och mig. Han gav mig en spricka i näsbenet, blå blåklockor och ett slag i magen som resulterade i att jag dagen efter påbörjade ett missfall.
Jag berättade inte för någon att jag varit gravid, min dåvarande pojkvän visste inget eller, och han fick veta först ett par månader senare.
Jag har en förmåga med att förtränga jobbiga saker, och valde att ta fram en "smula" åt gången tills jag hade bearbetat allting. Nu har jag ju min dotter på 2 år, men ett år innan jag fick henne så följde jag med en kompis som stöd när hon skulle göra en sen abort. Och det var jobbigt då, som fan. Men det var det jag behövde som slutkläm för att bearbeta allting. Då grät jag, har såklart varit ledsen hela tiden, men jag har aldrig gråtit så som jag gjorde då pga missfallet. Även om barnet skulle "bort" så var det ju inget jag ville. Men jag visste ända från början att det inte skulle fungerande ett annat sätt.
Det ÄR jobbigt som fan att få missfall/gå igenom en abort. Och man får bearbeta det efter hand som det kommer ikapp. För mig tog det år att periodvis bearbeta och komma över helt. Nu ser jag tillbaka på det och känner att det är sorgligt, men lika bra att det blev så. För mina föräldrar slapp må dåligt och bli ledsna över att deras 15-åring kom hem efter sommarlovet och var gravid, pappan slapp gå igenom allt det jobbiga och barnet slapp växa upp hemma hos mormor och morfar med en mamma som inte hade pengar osv.
Massor av kramar till dig!
Jag har aldrig haft missfall, vad jag vet i alla fall. Omedvetna tidiga missfall är ganska vanliga har jag fått veta.
Tidiga missfall är kroppens sätt att "hantera" när något blir fel. Om fostret inte utvecklas som det ska eller liknande. Det är därför som missfall är vanligast under de 12 första veckorna.
Jag tror inte att du hade kunnat göra något annorlunda för att undvika detta. Jag är väldigt säker på att din kropp avslutade graviditeten för att något blev fel redan från början. Det är absolut inte roligt, det är sjukt sjukt jobbigt när det händer.
Nej, det känns som om jag är en av få som inte haft ett missfall, vad jag vet iaf. För när man kollar med vänner så har var o varannan haft det. Så tyvärr kan jag inte helt känna dina känslor MEN jag kan ändå förstå att du sörjer även om du inte visste att hen fanns eller var planerat. Det var ju ett barn!
Hoppas vännen att du får bra hjälp att bearbeta allt som du gått igen!
Kram till er
Nu fick du mig att fälla en och annan tår. Här är det snarare tvärtom. Vega var ett önskat barn och jag fick kämpa i 6 år för henne. Men jag kan förstå din känsla eftersom min längtan var så stor efter ett barn, och rädslan över att förlora henne var enorm.
innan jag fick mitt första barn fick jag ett missfall..tog det väldigt hårt, var inte i skolan på evigheter, bröt ihop om jag såg bebisar eller barnkläder, grät hela dagarna.. kändes som det inte var meningen att det skulle hända.. alla var såå glada och prata om det sen nästa dag färdas man i abulans 4 på morgon med världens smärtor i buken fick smärtstilande 3 gånger innan det hjälpte. hade ingen tanke alls om att man kunna få missfall. var bara så himla lycklig
Det är klart du känner sorg över missfallet. Tror missfall, även om det inte var planerat att bli ett barn, när man redan har barn är hårdare än om man inte har barn innan, även om det är jobbigt då också.
Jag fick ett sent missfall när jag var 18 år. Jag vet att det var en liten flicka. Det var hårt, jätte tungt. Men om jag hade fått ett missfall nu, när jag redan har min son, är mer mogen och mer redo att vara förälder, så är jag ganska säker på att jag skulle ta det hårdare.
Stor kram till dig Denise!
Aldrig varit med om något missfall så har inga ord att säga eller inga råd...
Men all styrka och all kärlek till er... Att ni har varandra nu är det bästa.. :)
Jag har aldrig själv varit med om ett missfall tack och lov men min mamma var det. Mellan mig och min lillebror skulle det funnits en liten tjej eller kille. Min moster jobbade inom vården och tröstade min mamma med att det förmodligen var något fel och därför stötte kroppen bort det naturligt. Att den lill* kanske inte fått ett värdigt liv om det fått komma till världen. Man kan aldrig veta och ett missfall är alltid tragiskt.
Stor kram! <3
Hoppas du snart är på väg upp igen, låt det ta den tid det tar.. Det är bra att sörja.. Ta hand om varandra och lev i nuet. Stor stor kram
Jag fick missfall 2010 under julen/nyår. Man kan ju säga att den var väl planerad. Jag har inte haft någon prevetilmedel sen jag fick min son 2008 och har inte blivit gravid en enda gång förutom då 2010. Jag var sååå glad! kunde inte tro att de va sant. Njöt varje dag bara ha den känslan att man var gravid o alla dessa hormonsförändringar. Men sen drömde jag att jag fick missfall! Läskigt va de o allt kändes så verkligt. Och 3 dagar senare efter den drömmen så började missfallet komma igång på riktigt. Det slog mig hårt! jättejobbigt va de, tänker fortfarande på de men de e ju alltid ett tecken på att de e nåt fel o kroppen känner av de o stöter ut de. Hemskt men så e livets gång.. Tror alla går igenom de nångång. Nu e de bara hålla tummarna för mig att jag någonsin blir gravid igen :D nu e de 2012 så aa.. nångång händer de väl :D
Kram till dig <3
Kan inte ens föreställa mig hur det känns för er. Hoppas ni får stödet ni behöver från folk runt om kring er!
Jag måste bara fråga vad du tycker om andningslarm... Jag är gravid i v.36 och vet inte om jag ska köpa sånt till bebis eller inte. Hade ni något sådant till nått av barnen? Vad tycker du om andningslarm? Onödigt eller en självklarhet?
kram :)
http://mikkisa.blogg.se/2012/april/andningslarm.html
Fick missfall i januari och februari, dock var det planerat och lyckades på första försöket, tvillinggraviditet, men blödde 1½ månad och fick sedan blod på drop eftersom jag hade förlorat så mycket blod under tiden. Kort om det hade dock kunnat skriva en hel roman men vill inte nämna ut allt igen.
<3<3<3.. jag kan bara förställa mig allt du känner just nu.. styrkekramar
Jag var med om ett missfall för några år sen. Det var inte planerat men när det upptäcktes att jag bar på ett liv så blev vi först rädda och visste inte hur vi skulle göra. Jag var 18år och hade ett halvår kvar av gymnasiet och min pojkvän gick arbetslös. Abort kändes som det "bästa" alternativet så vi bestämde oss för det. Jag var lite över 1månad gången och det kändes hemskt att döda ett liv men innan jag hann göra aborten fick jag missfall. Det är det tungaste jag gått igenom, det kändes hemskt och jag mådde uselt i flera månader efter att det hänt. Ett liv hade ju börjat växa inne i mig och helt plötsligt var det bara borta :(
Med stort stöd från min pojkvän och familj tog jag mig igenom det men än idag tänker jag på barnet som kunde ha blitt en del av mig. Men jag känner att det var det rätta beslutet för mig då.
Alla är olika hur de mår efter missfall för jag har haft missfall och vi blev självklart ledsen för vi planerade att skaffa barn men fick missfall.
Det gick över för oss snabbt och vi gick vidare o försökte igen så blev jag gravid snabbt igen och födde Anton, vår första son.
Alla är olika, några är känsligt och några kan gå över snabbt o gå vidare.
Jag har stor respekt för de som har fått missfall, det är inte roligt vet jag.
Var rädda om dig och hoppas att du mår bättre snart. Tänker på dig.
Kramar..
Min första graviditet slutade i missfall hösten -09, jag var jätte lycklig över att ha blivit gravid och såg verkligen fram emot ett litet barn, när jag en dag på toa ser blod i toastolen och på morgon vaknar av en jätte smärta i magen, då förstod jag. Ett vul visade missfall och jag bröt ihop, två veckor var jag sjukskriven pga deprission från jobbet och kort efter jag återhämtat mig blev jag gravid igen, men även det slutade i missfall.. Men snabbt igen (konstigt nog) blev jag ännu en gång gravid men denna gång gick det hela vägen och jag fick min efterlängtade bebis. Idag är jag tvåbarns mamma till två små underbara. Men mitt missfall kommer jag nog aldrig helt kunna lägga på hyllan, det är ett sår som alltid kommer att finnas där, man är glad för det man har fått, självklart. Du tar dig igenom detta, ta en dag i taget!! Stor och varm Kram!
jag reagerade över din kommentar "Tror att det är svårare att hantera missfall då man vet vad det är man går miste om". Det tror inte jag.
hur man bearbetar ett missfall tror jag är väldigt personligt. men jag tror inte det spelar någon som helst roll om man har barn sen innan när det kommer till hur det känns att få ett missfall. jag hade inte barn sen innan när jag fick missfall, men jag tog det jätte hårt. då hade vi försökt bli gravida och vi var jätte glada när vi fick plus på stickan, för att senare få en blödning och förstå att barnet var borta. jag var sängliggandes många dagar efteråt och grät i flera veckor. inte fören jag fick ett plus på stickan igen kunde jag säga att jag mådde bra igen.
att ha barn sen innan skulle jag bara se som en fördel faktiskt, då har jag något att kliva upp ur sängen för på morgonen. jag har någon där som kan trösta. jag har någon att leva för. jag skulle hantera ett missfall helt annorlunda nu när jag har barn, men det är ju vad jag känner.
det som mer spelar in (tror jag) när man får missfall är om barnet är planerat eller inte och hur långt i graviditeten man har gått.
missförstå mig inte nu, jag säger inte att du inte får tycka och känna som du gör. alla är vi olika. när du tar dig förbi detta kan du se tillbaka och säga "jag klarade mig igenom det också!".. du fixar det!
styrkekramar!
jag vill bara ge dig en kram ..
Hej! Beklagar sorgen <3 Är tungt att få missfall... Har fyra barn & haft 4 missfall varav två var med tvillingar. Det värsta var det sista missfallet då jag fick missfall och sörjde det men mådde fortfarande illa och kände mig gravid. Var till sjukan efter många samtal då som sa jag skulle vänta några veckor och ta ett nytt test men jag ville veta. Fick en tid och gjorde ultraljud och det fanns ett liv kvar och det såg bra ut och jag fick hopp igen samtidigt som jag sörjde den jag mist. Både glad och ledsen samtidigt. Tog tre veckor sen miste jag den andra och då fick man sörja igen.. Men blev gravid igen två månader efter missfallen och det blev en underbar pojke som idag är 5 1/2 månad... Kram till dig <3
Hej Denise.
Jag fick ju missfall (ofostrig graviditet) i april 2010
vi hade då försökt i 10månader och man trodde lixom att missfall var nåt som bara "hände alla andra" tills det drabbade mig själv, och det tog jävligt hårt på mig :/
just då hatade jag alla andra som var gravida, varför fick just JAG missfall för ?
Och ang brösten så tycker jag du gör HELT rätt,
jag skulle också vilja operera brösten, inte till några jättebomber men lite finare och fastare, för dem liknar inte direkt ett par snygga bröst längre.
Lycka till med operationen, det kommer säkert bli jättenice!
kram på dig!
Hej! Härlig blogg! Det är tufft att gå igenom ett missfall... Var själv med om ett nyligen. Tråkigt att så många dömer dig. Ha det fint och ta hand om dig <3
Jag fick ett mf innan tvillingarna. Jag hade ingen aning om att jag var gravid. Åkte in mitt i natten på sjukhuset med rejäla blödningar och fick det förklarat.. Helt oplanerat var det och verkligen inte bästa tidpunkten men ändå så blev det en stor sorg. Jag mådde riktigt dåligt och slutade skolan och bara låg i sängen i två månader. Sen så var jag bara tvungen att acceptera det och gå vidare. Men när jag blev gravid igen så var jag så jävla rädd. I v17 fick jag en rejäl magvärk och fördes till sjukhus med ambulans. Då trodde jag att jag höll på att få missfall. Men så var det inte alls! Min livmoder växte så snabbt pga att det var två där inne! :D men det gjorde ju att graviditeten blev ännu mer riskfylld. Men är glad att det blev missfall eftersom då skulle inte mina twins finnas. Vid den tiden kunde jag inte ens ta hand om mig själv. KRAM!
Jag reagerade precis som någon ovanför över din kommentar "Tror att det är svårare att hantera missfall då man vet vad det är man går miste om". Det tror inte jag heller!
Om man verkligen har kämpat och kämpat för att bli gravid och sen mister det och står på ruta ett igen, och ska börja om med kämpandet, så tror jag att det är värre.
Du har två underbart fina barn som kan ge dig glädje under dagen och dra upp dig när din sorg över missfallet är som starkast.
Utan barn innan så står man där själv utan någon egentlig orsak att orka sig upp. Sen förstår jag självklart att det är en stor sorg för er, men jag tror att alla bearbetar ett missfall på olika sätt.
Och jag tog verkligen illa upp av din kommentar.
