Igår och idag har inte vart dom roligaste dagarna i mitt liv om jag säger så, snarare bland dom värsta. Jag har verkligen fått smaka på "Jag räcker inte till". Mitt samvete är helt kvaddat och jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Ungarna har skrikit i kapp flera timmar i streck. Vem ska man ta upp, vem ska man trösta, VEM SKA MAN  BEHÖVA LÄMNA ÅT SIDAN? Mitt hjärta skriker ska ni veta. Att behöva lägga ifrån mig Lo för att Wilgot behöver mig, för att sedan ta upp Lo som skriker sig blå för att sedan börja om, usch. Att försöka förklara för en 2 åring som saknar sig mamma är inte alls lätt. Han får oftast komma i andra hand och jag förstår hans sorg och avund. Jag gör verkligen det. Men vad ska man göra? Lo måste ammas, Lo måste få byta blöja, Lo måste få vara nära. Lo, Lo, Lo.. Det är nog så han känner. Stackars min stora skrutt.

Lämningarna på förskolan har dessutom blivit hemska, han blir så otroligt ledsen. Jag förstår varför, hans mamma går iväg med hans lillasyster och han blir ensam kvar. Återigen blir han lämnad åt sidan. Att ha honom hemma på dagarna skulle bara plåga honom ännu mer, men det förstår ju inte han.

Wilgot tar ut sin avund på ett sätt som gör allt så mycket svårare. Nät hon skriker gör han allt han inte får tusen gånger om. Han vet exakt vart min gräns går och självklart ska han över den. Han har börjat testa gränserna vad det gäller att ta försiktigt i lillasyster, vilket gör att jag inte kan lägga ifrån mig henne. Han når nämligen överallt. Han har börjat gnälla för minsta lilla och uppmärksammar jag inte detta med en gång då börjar det gapas. Så fort lillasyster tystnar så är han den underbara ungen som han vanligtvis brukar vara.

Dessa dagar så har Lo haft sin skrikperiod då Wilgot behöver mig som mest, när han kommit hem från förskolan fram tills han ska sova. Detta innebär att jag har en 2 åring som behöver mig samtidigt som jag har en lillasyster som skriker sig hes. När hon skriker så kräver Wilgot ännu mer uppmärksamhet för då kommer avundsjukan fram, han vet att jag måste ta upp henne. Han gör allt i sin väg för att få mig. Här kastas det grejer, lillasyster får sig några hårda klappar, hyss efter hyss, det gnälls, han gråter, skriker och han "ramlar" och slår sig.. Ja ni fattar. Det känns som om det ända jag gör är att skälla och gnälla. Jag känner mig som världens sämsta mamma, en tråkig jävel som bara skäller och skäller. Men samtidigt vet jag att det inte är så. Jag tar mig tid Wilgot, även om Lo skriker. Han måste också få känna att han kommer i första hand. Det här är inte lätt, inte någon stans. Jag önskar att pappa S hade bättre tider på jobbet. Men vad gör man? Vi behöver ju pengar som vilken annan familj. Jag känner mig lite som ensamstående, något jag inte alls är van vid. Jag vet att det blir bättre med tiden, om inte redan imorgon.

Men just nu är jag helt slut i huvudet, i kroppen. Jag orkar inte känna mig värdelös och rutten längre. Jag vill bara räcka till, kunna finnas där för båda två. Att behöva lämna en åt sidan, höra det hjärtskärande skriket samtidigt som man ska fokusera på den andra. USCH! Mitt mamma hjärta gör ont, riktigt ont! :( Snart är helgen här och pappa S är hemma i 2 dagar. Jag kan säga att jag längtar, men det kanske ni förstår.
Jag behöver lite påfyllning av energi och rosa fluff fluff. ♥


Så var det med det, livet som 2barnsmamma har sin tuffa stunder också.

Lite positivt ska vi väl få in här också. Denna dag har vart bättre än gårdagen, även om jag kämpar med mina inre känslor. Lo somnade nämligen så att jag och Wilgot kunde äta i fred samt umgås lite innan läggdags. Detta i sin tur gjorde att nattningen gick super! Igår låg han och grät efter mig i 1 timme då han hörde Lo skrika, så jag fick springa som en tok för att trösta båda två. Ond cirkel. Men inte idag :) Tack Lo för att du gav storebror och mamma lite ensamtid ♥

Dagens MAMA idag. Enkelt som vanligt :)
Nu väntas det ett bvc besök innan storebror ska hämtas på förskolan. Sen ska vi baka pepparkakor som sedan ska dekoreras. Familjemys såhär på lucian som glömdes bort. Resultatet får ni se sen (om ni vill) :D  Kram på er så länge så syns vi lite senare ♥

Tänk.. När denna bild togs så var jag helt omedveten om att dagen därpå skulle jag ha mitt minihjärta i famnen. Jag hann aldrig ta farväl utav magen, jag var inte alls beredd på att föda 2 veckor innan bf. Jag var helt säker på att jag skulle gå över 1 vecka. Men så blev det inte. Pang boom och ungen var ute bara 15 timmar efter att denna bild togs. Jag hann inte ens ta en ordentlig "sista magbild".

Jag saknar verkligen att vara gravid. Jag saknar inte den ständiga värken men jag saknar "Det". Jag saknar kroppen och alla vackra former, jag saknar längtan och förväntan. Jag saknar alla små sparkar och framför allt kulan. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna det då jag var så himla less på att vara gravid. Jag var så trött på allt, hade gått i 6 månader med ständig smärta och ville bara att lilla Loppan skulle titta ut. Jag har redan glömt hur det känns att vara gravid, hur jag såg ut, hur kläderna satt, hur sparkarna kändes.. Från en dag till en annan så upphör den långa väntan, den stora magen försvinner och ett litet liv kommer till världen.

Jag önskar att jag hade fått mig tid att ställa in mig på att loppan skulle komma ut. Allt gick så snabbt, den ena timmen var det förvärkar, nästa timme var hon ute. Men nu har jag min fina lilla tjej hos mig, nu är vi äntligen fyra. Oslagbart, total lycka och höjden av K Ä R L E K ♥

Min fina tjej för några dagar sen ♥

Igår kändes mitt huvud väldigt tungt och första tanken var "Neeeej inte skjukstuga nu". Mot kvällen så började känningarna i halsen och när det var dax att dejta kudden så var det inte längre känningar, det var mer "aj aj ajjjjjj". Har sovit otroligt dåligt i natt, febervärk är ingen rolig historia. Jag tyckte att det var jobbigt att vara sjuk när jag hade en underbaring.. Undra hur jag tycker när denna dag är slut :P Nej fy för att vara sjuk när man har 2 små. Wilgot är förkyld så det är säkert han som smittat ner mig, jag får ju alltid allt han har fast det tar ut sig 100 gånger värre på mig.

Håll tummarna att detta försvinner fort som attan!

Trött mamma och missnöjd bäsis.

Dont want to be, aaaaaall by myself... Men så är det nu. Idag återgår pappa S till jobbet och jag inleder en vardag som jag för det mesta måste klara själv. Delade känslor, såklart. Nu börjar livet som 2barnsmor på riktigt. Jag kommer få uppleva stunder då jag inte räcker till, då jag måste sätta något barn åt sidan. Stunder där tålamodet dryper och frustationen smyger sig fram. Stunder där man känner sig hopplös och misslyckad. Men framför allt, stunder av ren lycka och kärlek. Såna stunder som tar en tillbaka, som får en att borsta av allt jobbigt som hänt och börja om på nytt.

Det börjar bra idag haha. Natten till idag har jag sovit, nada. Jag och Loppan ska iväg till kiropraktorn. Loppans mage har krånglat lite sen igår så hon gnyr mest hela tiden. Om mina 45 minuter hos kiropraktorn kommer gå åt pipsvängen? Kankse det. Efter besöket ska vi skynda hem för lite mat och efter det ska storebror hämtas. En unge som garanterat är pigg och förväntar sig en pigg mamma. Klart jag ska vara pigg och glad, men så fort storebror gått och lagt sig så lär mammsen däcka i soffan ;)

Ha en fin dag allesammans ♥

Dagens mysMama som just nu sitter och väntar in hembesöket från BVC samtidigt som hon ammar, pillar på designer, lägger över foton, ber sambon fota na och bloggar. Kaffe hinner hon med och dricka också. Undra om man får en egenskapen när man blir mamma, att kunna göra hundra grejer samtidigt utan att tänka på vad man gör? Vad tror ni?

Ska bli spännande och se om Loppan gått upp i vikt eller inte :) ♥ Hoppas givetvis att hon har tjockat på sig!

 

Anonym om Magen efter förlossningen del2:
Varför inga bilder på magen i "naturligt" ljus, så att säga? För inte har du väl sån där grå/vit hy på riktigt? :O Kom igen och ta en peppande bild på magen i vanligt ljus och med blixt så man får se hur magen ser ut på riktigt, på en riktig, vanlig kvinna som fött barn! :D (ja,det är fint med bristningar på magen, för då syns det att man är mamma!) :-)

SVAR: Jo kan du tänka dig det, att jag är sådär grå/vit?! :O Fotona är taget i så naturligt ljus som det bara går då jag ALLTID fotar utan blixt. Mer naturligt blir det inte, tyvärr. Sen att jag redigarerar ljuset i mina foton så att fotona ska bli i "min stil" är en annan femma (bleka, ljusa foton är något som ofta dyker upp här). Men jag skulle aldrig redigera bort bristningar och framför allt inte fett.

Vadå "på riktigt" och "en vanlig kvinna som fött barn"? Jag är en vanlig kvinna som fött barn för 2 veckor sen. Det är ju såhär jag ser ut, herregud. Varför skulle jag försköna mig själv? Jag är den jag är, jag kommer aldrig kunna vara någon annan. Jag är nöjd med mig själv och jag ÄLSKAR mina bristningar. Jag önskade att jag fick en från lilla Lo's tid i magen men så blev det inte tyvärr. Alla bristningar är från Wilgots tid, därmed blekta.

Kontringsfråga, varför inget NAMN?! Skäms du över din fråga?

Update, Malin har svarat:
Malin:
Gud alltså, det var inget elakt jag menade med kommentaren öht!! Förlåt om det uppfattades som det. Har ingen blogg, men namnet kan du få ändå. :-) Står där uppe nu. Det jag menade med att du var en normal kvinna som fött barn, är att så många visar bara upp sig från sin allra bästa sida, redigerar bilder/döljer bristningar osv, men att du visar upp dig naturligt, pratar om dina bristningar o att du är stolt över dessa, och det tycker jag är BRA och peppande, så att folk kan inse att man är vacker ÄVEN fast man fick bristningar under graviditeten. Vet inte varför du ville "fräsa ifrån" angående detta.. :-/

SVAR: Hade du formulerat dig rätt från hade jag aldrig "fräst" tillbaka. Men nu fick du det faktiskt att låta som om jag gjorde allt för att försköna mig själv, att jag inte var en riktig kvinna som vågade visa hur jag EGENTLIGEN såg ut. Att jag gjorde allt för att dölja mina bristningar osv. Strecket är draget och jag ber om ursäkt trots att det lät väldigt fel från din sida.

Idag ska vi bege oss till kiropraktorn med min stackars rygg. Förhoppningsvis är det en låsning som dom kan göra något åt. I värsta fall så får jag leta vidare för rätta behandling. Tänk att kunna amma utan att behöva hålla andan pga att det gör så ont.

I natt så kom Wilgot in till oss runt 5 snåret och somnade i vår säng. Det är första gången på 23 månader han gör det. Så gosigt det var, men ack så trångt. En mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster i en 120 säng. Ja ni förstår säkert. Haha ♥

Nu har 6 dagar gått sen lilla Lo föddes. Jag har bearbetat allt som hände men självklart tänker jag en del på det fortfarande. Jag var inte alls beredd på det, inte för fem öre. Det var ändå 2 veckor kvar till BF. Vi hade inte hunnit klart hemma och jag hade heller inte riktigt fått in i hjärnan att vi snart skulle bli 4.

Det finns 2 saker som var extra jobbigt under förlossningsnatten det första var när vattnet gick. Minns hur skräcken, rädlsan och oron kom i samma veva som jag känner hur det blir alldeles blött i byxan. Hur jag började skaka, allt jag tänkte på var "Går vattnet så kommer barnet". Om och om igen. Jag stod stilla en stund och tänkte på vad jag behövde göra. Vad fan skulle jag göra? Paniken kom.. Lyckades lugna mig själv genom att jag inte hade fått några värkar än. Varför i helvete fick jag inga värkar??! Så känner jag.. Hade jag bara fått dom där nedrans värkarna så hade jag sluppit allt detta. Då hade jag kunnat föda i lugn och ro inne på förlossningen. Nåväl.. När Staffan var väckt och vi hade ringt både mamma & taxi så var jag lugn. I 5 minuter.. Där kommer den andra saken som var extra jobbigt.

Från ingenstans så står jag där med krystvärkar. PANIK. Här kommer den stora chocken. Allt jag fruktat under graviditeten händer. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte här men jag får som kalla kårar i kroppen när jag tänker på det, hjärtat mitt slår extra fort och oron kommer tillbaka. "Värkarna" kommer hela tiden och vid varje värk ökar trycket och mer vatten rinner ut. Värst blir det när jag sätter mig ner i taxin. Trycket blev så intensivt och krystvärkarna kom med ännu mindre mellanrum. Den skräcken jag kände här går inte att beskriva. Jag satt blixtstilla och spände mig, allt för att inte krysta. Jag flåsar, tänker och skakar. Under varje värk så kände jag att det var kört, jag kommer aldrig att klara det. Kollade ut genom fönstret för att se hur långt vi kommit.. Hör hur taxichauffören och Staffan pratar någonstans långt borta. Värkarna kom hela tiden och ju närmare vi kom förlossningen ju mer kände jag att det går verkligen inte mer. Hoppet var ute och jag började känna mig mer och mer misslyckad. När jag såg att vi snart var framme så kände jag att nej, nu ska jag fan klara detta. Kände hur Lo var på väg ut, trodde även att hon hade kommit ut under vissa värkar. Hörde i bakgrunden att dom skulle vara på plats för att möta upp oss utanför dörren. Jag knep, jag försökte tänka bort värkarna som nu kom hela tiden. Jag känner hur vattnet rinner, det spänner.. När vi svänger av mot förlossningen får jag en sista krystvärk, den krystvärken kommer jag aldrig att glömma. Här var det nära att hon kom. Här spelade det ingen roll längre, nu var vi nästan framme. Den lättnad jag kände när vi var framme, att få se barnmorskorna med sängen. Usch, det kan få mig att börja gråta när jag tänker på det. Det var som om världens största sten släppte, allt släppte. Jag var framme. Tror att det var detta som fick mig att klara de sista minutrana, i väntan på att Staffan skulle komma. Att föda vår dotter utan att Staffan skulle få vara delaktig fanns inte på världskartan. Såklart.

Jag förstår faktiskt inte hur jag klarade detta. Ärligt. Är jag så stark? Var det rädslan och chocken som gjorde att jag klarade det? Eller var det beslutsamheten om att jag skulle hinna in? Eller var det en tävling mot mig själv, att jag skulle klara det? Eller var det stödet från Staffan, chauffören och dom i telefonen som gjorde att jag orkade in i det sista? Jag har ingen aning. Jag är glad över att jag lyckades i alla fall. Även om detta har satt sina spår. Det är väl tur att det slutade bra, att jag inte födde i den där jävla taxin. Om jag hade gjort det så hade jag nog inte kunnat bearbeta detta så pass bra.

Även om det kanske inte låter så jobbigt i era öron så var det otroligt tufft, både psykist och fysiskt. Jag tror man behöver uppleva det själv för att verkligen förstå alla känlsor, smärtan och den chock man hamnar i. Det går inte att beskriva det jag kände just då. Jag vet knappt själv vad jag kände. Allt är lite luddigt och det känns faktiskt som om det är någon annan som upplevt detta som i sin tur berättat det för mig.

Jag kan inte sluta undra vart mina värkar var? Kraften i mina sammandragningar var desamma som alltid bara att det satte sig lite smått i ryggen. Dom ökade lite i smärta runt 03.30 men absolut inte så mkt så jag kopplade att det var värkar. Jag kunde till och med byta position så att det försvann i ryggen. På en skala 1-10 så låg dom på en 2a. Medan värkarna med Wilgot låg på en 10a. Jag tycker det är helknasigt. Inte ens efter vattnet gick så ökade dom sådär så att man var tvungen att andas och stå still. Jag sprang ju runt och packade det sista här hemma, fram till krystvärkarna så att säga.

När jag berättar om förlossningen så gör jag det med glädje och oftast med lite skratt. Jag har nu smält allt som hände och det gjorde jag nog redan på förlossningen. Det fanns många timmar att tänka på. Jag kan med stolthet säga att jag är SÅ JÄVLA BÄST! Jag har verkligen uppnåt "Ingenting är omöjligt", något jag alltid säger. Vill man något riktigt mycket så klarar man det oavsett vad. Jag är stolt över mig själv, även om det känns lite fånigt att säga det.

Nu blev det en lång text här men så får det bli. Jag behövde skriva ner allt, få ur mig det.
Har inte tänkt på vad jag skrivit så om texten var lite krånglig att läsa så är det därför.

Bjuder på några kuliga foton från förlossningen haha. Något som alltid får mig att skratta är när moderkakan skulle ut. Hade totalt glömt bort att den skulle ut och att det skulle tryckas på magen. Attans var ordet jag tänkte när jag låg där :) Tack för mig, roligt att ni läste om det nu var någon som orkade läsa allt ;)

Här har ni dagens trötta mamma.

Idag står loppis på schemat. Jag, Wilgot och Wilgots mormor ska på en liten tripp. Älskar att gå runt och strosa bland alla gamla prylar. Även om man inte hittar något så är det själva grejen, att man gör det. Får se om vi kommer över några fynd denna gång :) Efter det vet jag inte vad som händer. Skulle behöva en trollstav och trolla fram lite energi. De senaste dagarna har jag verkligen vart ur trött i både kropp och själ. Någon vidare trollstav tror jag inte finns men hoppet om att tröttheten ska vända finns ju alltid :)

Dagens notering - Nu har jag iaf tagit fram väskan som ska packas inför BB. Framsteg ;) Nu fattas bara att packa.
Hörs lite senare! Kram

Det är ca 2 veckor sen jag kleta på mig smink så dagen till ära bjuder jag på en färskt foto på mig själv (: Idag vankas det barnmorskebesök och efter det ska lillkorvas hem från förskolan. Jag hoppas innerligt att mitt bäcken håller hela vägen hem. Lite orolig är man alltid. Det är ju inte speciellt stabilt såhär i sluttappen. Nåväl, ska bli skönt att få komma till BM och klaga av mig lite men självklart kolla så allt är okej. Var ett tag sen man var där nu :) Känns som om jag gått upp 10 kg i vikt på dessa veckor, en riktig fet flodko känner jag mig som..Ja flodko!

Dagens fundering... Varför tappar man ALLT när man inte kan böja sig ner? Dagens tapp - Strösocker. Vet ni? Det ligger fortfarande kvar. Men snart så, snart ska jag ta mig ork att torka upp det. Jag har faktiskt badat idag och bara det är ju som ett gympass på 3 timmar för mig haha.

Kameran ville inte samarbete idag så det fick bli ett par seriösa cambilder dagen till ära.

Snart dax att hämta lillkillen på förskolan. Ska bli skönt med lite sällskap här hemma. Att umgås med mig själv (heeey, tolka rätt) är jag verkligen sämst på. När jag väl träffar någon efter en dag med mig själv så går min mun i ett och folk i min närhet tröttnar lätt. (Nu fick jag till ett litet rim också, haha.) Lite som här i bloggen, det babblas på tok för mycket om ingenting. Men så kan det vara iblaaaaaand.

Är ni en babblare eller är ni en som tvingas lyssna på oss babblare?

Har ni märkt att det blev lite mer positivt idag? Då ska jag tala om för er att jag idag har kunnat plocka ur diskmaskinen utan att behöva ta paus sisådär varannan sekund. Jag skulle ju även vika tvätten men den var inte torr. Jag har även kunnat städa lite så jag är super nöjd :D Det vänder väl nu efter promenaden till förskolan. Men vi kan ju alltid hoppas att det inte gör det :D

Se så jag babblar, nu får det vara nog. KRAM!

Idag är ingen bra dag. Inte någonstans.

Mitt ena ben är ur funktion idag. Varje steg jag tar är en plåga. Det känns som om någon trycker in en kniv i mitt bäcken när jag försöker att lyfta benet. Att inte kunna gå när man har en 2åring hemma är inte det lättaste. Han blir frustread och förbannad över att jag måste sitta ner. Jag är världens tråkigaste mamma enligt honom. Han uttrycker sig genom att kasta diverse saker på mig, att slå mig och göra mig illa. Jag försöker förklara för honom att man absolut inte får göra så. Förstår han? Nej.. han gör det igen...och igen. Sätter honom i sitt lilla hörn (time-out hörnet) och berättar varför han sitter där. Han blir ledsen vilket är bevis på att han förstår. Efter en stund säger jag att det är okej att komma och säga förlåt. Jag får en kram och en puss. Efter 10 minuter har han glömt bort att han vart ledsen och vips så får jag tv-kontrollen i huvudet för att jag sitter i soffan. Varje gång påminns jag över hur tråkig jag är. Varje gång så ökar frustrationen inombords att jag faktiskt inte orkar så mycket som jag vill. Jag är verkligen sämst.

Jag är så trött på denna foglossning. Ni anar inte. Att inte orka underhålla min son är så otroligt jobbigt. Jag vill orka mig ut på en promenad. Eller åtminstone till parken. Jag vill leka tafatt och busa. Jag vill kunna lyfta upp honom, snurra runt och höra hans skratt. Jag vill kunna leka på hans villkor, inte mina. Jag vill inte vara någon surmamma som tvingas förklara för honom att man inte får slåss, att man inte får kasta saker på mamma, att man faktiskt inte får göra illa mamma. Jag vill bara orka ge min son den stimulans han behöver. Hans beteende beror enbart på att han har tråkigt. Vems fel är det? Jo mitt....Just idag är jag världens sämsta mamma.

I allt detta är jag beodrad till att vila, ligga ner.

Nej denna dag är inte en bra dag. Jag vill bara att det ska bli kväll. Förlåt, men det är så. Imorgon ska lillhjärtat få gå till förskolan och leka av sig och det är precis vad han behöver, så även jag. Förhoppningsvis så kanske jag får känna mig lite mer omtyckt. Lite mer världens bästa mamma. Kanske får jag vila upp bäckenet så jag åtminstone kan ställa mig upp utan att vrida mig i smärta.

Förlåt Wilgot. Förhoppningsvis dröjer det inte så länge till mamma orkar leka fullt ut igen ♥ Mamma älskar dig mest i hela världen.

Idag skulle jag börjat mitt nya jobb med utbildning & praktik. Men så blev det inte. Istället sitter jag här och försöka acceptera att min kropp inte orkar. Kände mig lagom misslyckad när jag var tvungen att berätta för nya chefen att jag tyvärr inte kommer kunna jobba förens efter mammaledigheten. Att jag kommer bli sjukskriven på heltid och att jag inte kommer kunna gå utbildningen. Jag vet att sjukskrivningen har sin orsak. Men det är så jäkla svårt att acceptera att man faktiskt inte kan. Nåväl...vad är en bal på slottet.



Ni får faktiskt stå ut med dessa klagomål idag. Det är inte tipptopp varje dag.